honom och i hustrun; derföre skall man sätta dem så, att det onda gryet icke skadar.
Händelsevis skulle denna tiden ståthållaren öfver Uleå och Kajaneborgs län, herr Erik Hare, från Stockholm återvända till Österbotten. Han fick befallning att medföra Messenius med hustru och barn, och att sätta dem i fängsligt förvar på Kajaneborg. Den 15 Oktober 1616 seglade de från Stockholm, och anlände till Wasa den 21 i samma månad. Sedan frost och snö banat skogsvägarna, anträddes resan derifrån mot Österbottens vidsträckta ödemarker. Den 30 November anlände Messenius till Kajaneborg.
Sexton mil öster om Uleå, långt upp i skogarna mellan Uleåträsk och ryska gränsen, låg Kajaneborgs fästning. Inga andra vägar än rid- och gångstigar ledde dit. Inga eller få grannar funnos och innebyggarne, af ursprungligen finsk stam, förstodo icke det svenska språket. Midt i en brusande och aldrig tillfrusen slakfors, och med vattenfall ofvan och nedan, låg fästningsborgen, uppförd dels på en liten ö, dels på pålar, så att vattnet strömmade under några dess rum. Sådan var den ort, som åt den lärde och eldige Messenius anvisades till lifstidsfängelse.
I början fick han behålla sin son jemnte en annan gosse, med hvilkas undervisning han sysselsatte sig; men efter några år blefvo också de bortförda. Gustaf Adolf misstänkte honom äfven i denna ensamhet, och lät derföre anställa forskningar efter förbjuden brefvexling, samt gaf slottsbefälet förnyad tillsägelse om noga uppsigt öfver fången. I allmänhet tyckes det, som konungen numera mot Messenius hyst en häftig och djupt rotad ovilja.
Det dröjde ej länge, förrän Messenius också här råkade i häftiga tvister med sin omgifning.
Ståthållaren, Erik Hara,
Red mig värre än en Mara
skref han i en af sina versböcker. Genom Helge,
