dess öden. Också skulle det heta: Scondia Illustrata[1]. Oförtruten började han genast sitt stora arbete, och det blef hans tidsfördrif, hans lust, hans ära. Under fängelseåren fulländade han icke blott sjelfva rikshistorien intill sin egen tid, utan ock en mängd andra arbeten, rörande fäderneslandet, så att hela verket tillhopa utgjorde tjugu böcker. Många förut gängse villomeningar blefvo rättade, och fastän dess äldre historia var mycket felaktig, hade han dock rörande sista århundraden iakttagit en berömd noggrannhet och oväld, så att hans skrift ännu utgör för nämnde tid en bland de förnämsta källorna. Den egde dessutom förtjensten af en lätt och redig framställning, så att hon med nöje begagnades. Då arbetet skrefs hade man i Sverge icke haft något dermed förlikneligt. Messenius tillade, att dess like skulle ej heller någonsin komma. En annan gång, och vid annan sinnesstämning yttrade han: Gud har ålaggt mig detta svåra fängelse, dels som straff för mina synder, dels på det Svea rikes historia sålunda en gång skulle blifva skrifven.
Mot slutet af fängelsetiden och vid annalkande ålderdom återbekände Messenius öppet sin ungdoms tro, den katolska. I ett bland sina då skrifna arbeten säger han. Jag erkänner härmedels offentligt inför Gud och menniskor, att jag med min tro omfattar den romersk-katolska bekännelsen, såsom varande den enda sanna, samt den, utom hvilken ingen menniska kan blifva salig. Jag tackar Gud, att han ryckt mig, såsom ett får bland de nittionio, ur ödemarken till det lefvande ordets källa och till den sanna tro, i hvilken jag vill både lefva och dö. Jag förklarar också härmedelst, att, hvad jag mot nämnde bekännelse talat, skrifvit och gjort, det har alltsammans skett af nödtvång och skrymteri samt mot min bättre öfvertygelse; ty beder jag alla himmelens helgon att hos Gud mana godt, för mig och
- ↑ Det belysta Scandien.
