140
om den verkligen varit så beskaffad, som vi den efter andra beskrifvit, är en bland fläckarna på den store konungens lysande minne.
Från 1624 till 1626, satt Arnold Messenius fängslad i Stockholm. Sistnämnde år blef han förd till Kexholm. Enligt konungens befallning skulle han der hållas i så strängt förvar, att han hvarken kunde rymma eller med någon samtala. Genom denna hårdhet retades ynglingen så, att han i fängelset tillät sig flere våldsamma uppträden. År 1634 inberättade ståthållaren sådant till regeringen och begärde tillåtelse att flytta fången till Nöteborg. Detta vägrades; ty äfven der vore han ej i säkrare vård. Ville han ej hålla sig i tukt kunde man skrämma honom med bojor och hårdare fängelse.
Det tyckes, som Arnold Messenius sedermera uppfört sig lugnare och äfven åtnjutit bättre behandling, än föreskrifvet var. Man finner nämligen, att han under fängelsetiden inträdt i formligt äktenskap och erhållit flere barn. Likväl kunde han ej återfå friheten. Först när Per Brahe tillträdde styrelsen öfver Finnland, uppgick dager för den olycklige. Brahe, underrättad om hans förbättrade uppförande, utverkade hos regeringen först tillsägelse om mildare fängelse, slutligen år 1640 tillåtelse att lemna Kexholm och vistas i Åbo, likväl under uppsigt. Arnold Messenii fängelse hade varat sexton år; det vill säga halfva hans då varande lifstid.
Vid hemkomsten till Stockholm föreslog Brahe, att Arnold Messenius borde helt och hållet frigifvas och få i uppdrag att återföra samt fullfölja faderns efterlemnade arbete. Men Axel Oxenstierna fruktade, att Messenius vore en lättfärdig man, den der skulle sprida smädeskrifter kring landet och dermed uppvigla allmogen. Brahe deremot ansåg honom icke farlig. Oxenstierna gaf med sig och tillstyrkte sjelf, att man borde lemna Messenius penningar till resan och löfte om en god gård, i fall han lyckades[1]. Detta blef beslutadt. Messenius kallades från Åbo till Stockholm, erhöll
- ↑ Rådsprot. d. 18 Sept. 1640.
