Sida:Drottning Kristina 1.djvu/145

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141

föreskrift och penningar samt afreste till Polen, sedan han likväl måst i Sverge qvarlemna hustru och barn som pant för sin trohet.

Underhandlingen i Polen blef ej lätt; ty Lucia Grothusen hade åt konung Uladislaus skänkt alla Johan Messenii efterlemnade skrifter. Ändteligen efter många böner och omvägar lyckades det att erhålla så väl dessa som åtskilliga andra svenska handlingar, med hvilka Messenius återvände till fäderneslandet. Nu blef han välkommen, och den gamla oviljan tycktes försvunnen. Axel Oxenstierna bibehöll dock något af sitt förra misstroende. Sådana lynnen som Messeniernas, sade han, likna elden. Man skall gifva dem något nyttigt att arbeta på; eljest gripa de kring sig och anställa förödelse. I följe deraf uppdrogs åt Messenius att fullborda faderns verk, och dessutom att utarbeta en historia öfver konung Karl den nionde. Som lön anslogos trenne hemman och derjemnte något penningar.

Snart uppgick öfver honom lyckans sol med än klarare strålar. Kristina, kommen till myndiga år, omfattade Messenius med utmärkt bevågenhet. Redan år 1646 utnämndes han till rikshistoriograf och erhöll i uppdrag att skrifva en historia om tiden från 1592 till 1600; hans förfäder voro sigismundianare, han sjelf god svensk; han borde derföre med så mycket mera oväld[1] teckna ifrågavarande tid. År 1645 erhöll han som löneförhöjning ett hemman till de förra tre; och år 1647 i vederlag för de gods, som fordom togos från morfadern, sexton hela gårdar i Uppland, alla under frälsefrihet. Samma år blef han också adlad. Af Gyllenhielm erhöll han dessutom andra sexton hemman som ytterligare uppmuntran att skrifva Karl den niondes historia; och efter sin första hustrus död inträdde han i nytt äktenskap med enkan efter den bekante biskop

  1. Brah. Fol. n:o 58. Messeniernas lefverne.