142
Johannes Botvidi i Linköping, hvilket var ett både ansenligt och rikt gifte. Det tyckes, som lyckan ville nu på en gång godtgöra alla Messeniernas förut lidna missöden.
Men olyckan ville deremot, att Arnold Messenius ärft sin faders icke blott lärdom och snille utan ock hans trätlystnad, häftighet och vankelmod. Visserligen hade han ingen af dessa egenskaper, hvarken de onda eller goda, i så hög grad som fadern, likväl nog af för att derigenom både väcka uppseende och blifva olycklig. Hans oroliga ande kunde ej längre trifvas med häfdatecknarens stilla och enformiga sysselsättning. Han började snart försumma detta sitt egentliga uppdrag och kastade sig i stället in i de politiska stämplingarna, och blef en lycksökare först på hofvets, sedan på folkpartiets sida; i båda fallen genom opålitlighet och öfverdrift skadande både sig sjelf och sitt parti. Också i det enskilda lifvet har man efter honom några mindre hedrande drag. Mot sin sednare maka och sina stjufbarn uppförde han sig med en hårdhet, som var allmänt känd, och som han sjelf i dödsstunden ångrade och afbad. Hans bönder klagade formligen inför rådet, att han behandlade dem med obillighet, pålade dem olagliga skatter, hotade dem med knektutskrifningar o. s. v.; men hans dåvarande gynnare, Bengt Skytte, ledde vid den tiden rådsöfverläggningarna, och undersökningen[1] slutade till Messenii fördel. Ledsammare blef ett annat förhållande. Messenii syster fordrade sin del i de hemman, som Kristina gifvit i vederlag för de från morfadern af Karl den nionde borttagna. Messenius afslog hennes billiga begäran. Rättegång uppstod, och drottningen tillerkände systern laglig arfvedel i vederlaget; en dom, som Messenius aldrig kunde förlåta. Äfven med Axel Oxenstierna var han i fiendtligt förhållande. Det berättas, att denna herre en gång yttrat till Messenius: jag tror, ni sträfvar efter
- ↑ Rådsprot. den 8 Maj 1649.
