yttrade: det gör mig af hjertat ondt, att jag till nesa för enkedrottningen måste rösta härom. Men vi hafva i hennes vård lemnat unga drottningen i hopp om förbättring; dock spörjes motsatsen, och ju längre desto värre. Kristina upptuktas, om ej till odygd, dock icke på sådant sätt och bland sådana menniskor, som sig bör. Hon uppfödes, hvarken till gudsfruktan eller till ömhet för fäderneslandet; läres ej heller, hvad till regeringsverket hörer; alltså måste de skiljas. Om unga drottningen sedermera dör, skola illviljare visserligen lägga en dylik olycka oss till last; man sådant måste man icke afse, utan lemna det i Guds hand under hopp och bön, att han leder allt till det bästa. Hvad sättet beträffar, bör man först gå till väga med godo; hjelper det ej, då måste vi göra, hvad ed och ämbete fordra. Axel Oxenstierna sade: detta är ett svårt ärende. I andra hafven derom ofta öfverlaggt. Nu genast efter min hemkomst fattas beslutet, och lärer jag för detsamma få skulden, fast ock de andra drifvit derpå. Svårt blir ock, om unga drottningen skulle dö, sedan vi tagit henne från modren. Danmark, Sachsen, Brandenburg och alla andra våra in- och utländska illviljare skola skylla det på oss. Men detta allt måste vi sätta i Guds hand. Jag röstar för skilsmessa, och att unga drottningen öfverlemnas åt pfaltsgrefvinnan, af hvilken hon får lära kärlek till fäderneslandet och ödmjukhet, så att hon låter undersåtarne tala med sig. Angående sättet skola vi först använda goda ord; men derest de icke hjelpa, allvarsammare, och säga sanningen rakt ut, den må tagas väl eller illa. Om ej heller detta hjelper, så fara vi med unga drottningen från den gamla och till Uppsala. Kommer den sednare efter, så skola vi derstädes icke gifva något underhåll, hvarken åt henne eller åt hennes hof[1].
Så fattades detta märkvärdiga beslut. Det tyckes, som Gyllenhielm velat så mycket möjligt draga sig från all delaktighet deri. Innan det skulle underskrifvas,
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 27 Juli 1636.
