152
Messenii hemlighet blifvit för en och annan bekant. Sent en afton fick Kristina, som hon säger, på ett ganska besynnerligt vis underrättelse derom. Samma qväll och ögonblicket derefter infann sig öfverståthållaren Herman Fleming och begärde företräde; ty äfven han hade genom sina kunskapare kommit förhållandet på spåren. En »trolös vän» af unga Messenius säges hafva förrådt hemligheten. Fleming omtalade, hvad han visste, försäkrade derjemnte vid sitt lif, att intet uppror vore eller kunde komma å bana. Hela tillställningen bestode blott i en svans, som saknade hufvud. Man kunde i tysthet reda härftråden, straffa dem man ville och afhugga släpet; sedan finge partiet löpa stubbsvansadt i många år. Drottningen stod lugn och såg Fleming i ögonen. Slutligen sade hon: hvad ni säger, herr Herman, är rätt sedt; men jag vet kanske mer än ni. Jag vet, att de meddeladt prinsen sina fördömda anslag. Jag vet, att förliden natt skickade partiet honom ett ilbud härom. Det blir roligt att se, hur han bär sig åt. Ni, som har hans förtroende, hvad menar ni derom? Fleming svarade: jag tror säkert, att prinsen, som en trogen undersåtare, inom kort underrättar eders majestät om alltsammans. Han är både för klok och för hederlig att bita på en sådan krok. Drottningen svarade: men för att få reda på alla de sammansvurna, har jag väl lust att tiga stilla och låta saken komma till verkligt uppror. På sådant sätt kunde jag locka hela sällskapet fram på skådeplatsen, innan förhänget fälldes; men då hade jag dem också alla i fällan. Det torde väl blifva ett rasp utaf; men jag med mina knektar fruktar icke för utgången. Fleming hade mycken möda att öfvertala drottningen från denna djerfva och blodiga föresats. Det lyckades slutligen; men han måste deremot lofva, att på andra vägar skaffa all den underrättelse, som önskades. Emellertid har man uträknat, att från detta samtal intill den stund, då ilbudet från prinsen kom till Stockholm med smädeskriften var jemnt så mycken tid, som erfordrades för att under ytterlig skyndsamhet fara från
