154
Messenius. Drottningen ansåg denna sistnämnde icke skicklig nog att hafva ensam kunnat sammansätta sjelfva smädeskriften, utan misstänkte, att fadern och flere andra deltagit deri. Hon befallte derföre alla närvarande stanna qvar och utsände grefve Magnus med befallning att fängsla den äldre Messenius. Händelsevis möttes denne strax utanföre på gatan och blef genast förd till högvakten och förklarad för drottningens fånge. Sedan fadern sålunda var tagen, lät Kristina fängsla sonen samt försegla bådas boningar.
Unga Messenius blef utan dröjsmål förd till det rum, der alla sekreterarna stodo i drottningens närvaro församlade. Hon visade honom skriften och frågade, om han kände den? Messenius nekade. Hon frågade om igen; han nekade om igen, och med fräckhet. Hvad? utbröt Kristina, ni är ganska oförskämd, som vågar inför mig en så djerf lögn, och det i närvaro af alla dessa herrar, hvilka känna eder hand. Då förlorade Messenius modet. Han utbrast i tårar, föll till drottningens fötter och anropade hennes nåd. Han bekände sig hafva på grund af yttranden efter fadern, dock denne ovetande, författat skriften. Han hade trott sig derigenom göra en stor tjenst åt fäderneslandet o. s. v. Drottningen bortskickade honom och lät hämta fadern. Äfven för denne visade hon skriften och frågade, om han kände stilen deri? Han nekade. Betrakta den noga! sade Kristina. Nu tyckte han sig märka likhet med sonens hand. Är det så, tillade han, och har min son inlåtit sig i något förräderi; så är jag dertill oskyldig, och skall sjelf vara den förste att rösta för hans bestraffning. Efter denna bekännelse slutade drottningen förhöret och lät sätta båda de anklagade i serskilda rum, under förbud att tala med andra eller med hvarandra. Derpå utnämnde hon en domstol att dagen derefter närmare undersöka målet. Äfven Axel Oxenstierna, Jakob De la Gardie samt grefve Magnus, hvilka voro i smädeskriften till heder och ära angripna, begärde ransakning så väl af Messenii beskyllningar, som af deras eget uppförande.
