158
orimligaste rykten, som unga Messenius i smädeskriften insatt, hade han hört af herr Kristofer; t. ex. hur högadeln först ämnat låta prinsen i tyska kriget dödas, sedan på Jakobsdal med förgift afdagatagas; att man med flit försummat drottningens uppfostran, o. s. v. Kristofer nekade nästan till allt och begynte gråta öfver ett så oförskylldt förtal. Messenius, fadern, begynte dervid äfven på sin sida gråta och beklaga, att han så nära sin död skulle nödgas träta mot en prest. Kristofer kunde emellertid icke öfverbevisas om någonting annat än oförsigtigt och oanständigt tal. Han fick till läppgäld några veckors fängelse och en allvarsam skrapa, hvarefter man tillät honom resa hem igen[1].
Äfven mot riksrådet Bengt Skytte förekommo svåra angifvelser; men han vistades för närvarande på utrikes ort. Man måste derföre uppskjuta hans rättegång; om hvilken mera framdeles.
Svårast blef det med borgmästaren Nils Nilsson; svårt för regeringen, ty mannen hade bland borgerskapet så stort anhang, att, när han i början af rättegången sattes i häkte, ansåg man nödigt att fördubbla vakterna; hvarföre man äfven sedermera lemnade honom friheten mot skriftligt löfte att ej rymma. Svårt blef det ock för Nils Nilsson sjelf. Han var den, som förnämligast ledt ofrälsestånden under 1650 års riksdag. Han hade också vägrat antaga det adelskap, hvarmed motpartiet sökte nedmuta hans stämma. Nu blef han af Messenius, fadern, besvärad med farliga beskyllningar, nämligen att hafva önskat uppror och regementsförändring. Borgmästaren svor och nekade dertill. Messenius svarade: hvad jag säger, är sannt, och jag är beredd att derpå dö samt inför Guds domstol mina ord ansvara. Jag har visserligen talat en hop galenskap; men ni har
- ↑ Enligt Uttermarcks bref till Karl Gustaf 1652 i Riksark. blef Kristofer afsatt från prestämbetet; men enligt Strengnäs Herdaminnen af Aurelius tycks han hafva bibehållit sysslan till sin död 1660.
