att vinna drottningen, hvilken i sig sjelf hatade allt, som var stelt och småaktigt. Hon fann sig serdeles road af det qvicka och hvassa skämt, hvarmed Bourdelot angrep och förlöjligade en hop allvarsamma, stundom kanske tråkiga lärda vid hennes hof. Det fyndiga sätt, hvarpå han använde sina egna kunskaper, gjorde, att dessa tycktes större, än de i verkligheten voro. Han synes äfven hafva varit den, som först på fullt allvar ledde Kristinas blickar ut åt fritänkeriets vidsträckta rymder, hvilkas nya utsigter till en början ingåfvo henne en hög tanka om vidden och kraften af sin ledares snille, och hon hördes påstå, att Bourdelot vore tidehvarfvets största man. I början bodde han invid slottet, midt emot Axel Oxenstierna; likasom på trots, ty den gamle rikskansleren kunde aldrig lida honom. Sedermera flyttade han in på sjelfva slottet och blef drottningens beständiga, någon tid nästan enda, sällskap. Hon drog sig från de andra lärda och från sina statsmän för att vara tillsammans med Bourdelot. Under de offentliga spisningarna stod han vid hennes stol, med öfvermod seende rikets ämbetsmän och andra utmärktare personer öfver axeln; ty sällan vände drottningen sitt tal till dem, utan oftast till Bourdelot, och log bifallande åt dennes stundom rätt stickande infall. Han var för året hennes förklarade gunstling. Hans förord begärdes under smicker och uppvaktningar af höga och låga; och blef vanligtvis det gällande. Under en sjukdom hedrades han flere gånger med besök af drottningen och af det härmande hoffolket. Tillika öfveröstes han med gåfvor så väl af Kristina som af dem, hvilka önskade genom honom vinna hennes gunst; och hans bord och enskilda lefnad var mera lysande än sjelfva den unga De la Gardies.
Denna ovanliga nåd väckte allmän och häftig afund, och Bourdelots eget uppförande ökade oviljan. Statens högsta ämbetsmän retades så väl genom hans öfvermod och gäckerier, som genom hans inflytande på regeringens gång. Presterna klagade, att Bourdelot ingaf drottningen gudlösa och osedliga tänkesätt. Läkrarna
