Sida:Drottning Kristina 1.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167

hofvets förlustelse befalla nämnde herrar att genom lefvande exempel gifva fullkomlig åtskådlighet åt sina afhandlingar; Meibom skulle nämligen spela och Naudé dansa, båda efter de fordna folkslagens sätt. De godtrogna läskarlarna togo saken för allvar och började verkeligen en afton det begärda skådespelet. Men af hofvets illa återhållna löje märkte de snart gäckeriet och drogo sig tillbaka, flata och förargade. Naudé tålde och teg; men den häftigare Meibom, då han icke kunde låta sin vrede utbryta mot drottningen sjelf, anföll dagen derpå Bourdelot och tilldelade honom en duglig örfil. Bourdelot klagade. Kristina blef på Meibom ytterst uppbragt. Bourdelot, sade hon, hade genast bort kasta honom hufvudstupa ut genom fönstret. Meibom måste nu i dess ställe hufvudstupa ut från Sverge, och gjorde det gärna. Några andra af de lärda utländningarna följde exemplet. Alla harmades öfver det orimliga företräde, som Kristina gaf Bourdelot, och öfver de ovärdiga uppträden, som deraf föranleddes.

Bourdelot införde visserligen många fransmän, med hvilka han omgaf drottningens person; likväl voro dessa ofta med honom missnöjda och icke utan skäl. Det var vid denna tid uti Frankrike öppen fiendskap mellan konungen och prins Ludvig Condé. Den sednare hade öfvergått till spaniorerna och sökte nu med deras hjelp väcka inbördes krig inom Frankrike. Stridens utgång tycktes någon tid oviss och vacklande. Sådant var äfven Kristinas tänkesätt. Redan af sig sjelf hyste hon mycken beundran och tillgifvenhet för Condé. Det nyss ankomna spanska sändebudet, Pimentelli, sökte också att helt och hållet vinna henne för samma parti. Chanut, den nitiske bevakaren af Frankrikes fördel, var borta, och efterträdaren saknade antingen hans lycka eller hans skicklighet. Bourdelot, med beräkning af alla dessa förhållanden och med gammal tillgifvenhet för Condé, ställde sig på spanska sidan och arbetade gemensamt med Pimentelli. Detta väckte missnöje hos alla fransmän, och hofvet i Paris började betrakta honom med misstänksamhet och ovilja. Men snart vände sig vapenlyckan till