172
samt yttrade till och med sin förhoppning att än en gång komma till Stockholm, och det som fransyska kronans sändebud. Han förtalade grefve Magnus, samt påstod, att prinsen för Bourdelots skull brutit med nämnde sin svåger, och att pfaltsgrefven Adolf Johan smickrat Bourdelot och med handen på värjfästet lofvat försvara dess heder, mot hvem som häldst; ett skryt, hvarmed Bourdelot ådrog sig båda furstarnes ökade ovilja.
Konungen i Frankrike hade emellertid för att återvinna och stadga Kristinas vacklande vänskap gifvit åt Bourdelot ett indrägtigt abbotsstift. Men här råkade denne snart i långa och häftiga tvister med de underlydande munkarna, hvarföre han också i Paris tillbringade större delen af sin återstående tid.
Kristinas tillgifvenhet för Bourdelot försvann lika fort, som den kommit. Redan några veckor före afresan, och medan hon ännu mot hela sin omgifning försvarade hans ära, yttrade hon i förtroende till den återkomne Chanut, att hon visserligen insåge alla Bourdelots fel, men äfven hans ovanliga förtjenster, och deribland räddningen af hennes eget lif. Två månader efter Bourdelots afresa hade hon, ovisst af hvad anledning, fullkomligt ändradt tänkesätt. Hon talade om honom endast med förakt, ville ej skrifva honom till, ej heller mottaga hans bref. När hon öppnade ett från Paris ankommet paket, föll en sådan hans skrifvelse henne i ögonen. Hon igenkände genast Bourdelots stil, förde brefvet först till sin, sedan till en af de kringståendes näsa och utropade: hu! hvad det luktar medikamenter! Den tillfrågade fortsatte i samma ton: hu! det luktar som pesten! Kristina skrattade, bortkastade brefvet ouppbrutet och läste det aldrig. — Kort derefter sände hon Du Fresne till Frankrike med ett uppdrag, hvilket förut varit anförtrodt åt Bourdelot. Nu tillsade hon Du Fresne att derom icke tala ett enda ord med Bourdelot, och förklarade, att hon ville med denne sednare icke stå i den ringaste förbindelse. Längre fram på hösten har hon, enligt en berättelse af grefve Magnus, förklarat, det hon redan från
