176
främling, gunstling, katolik och spanior, hvilka tvänne sistnämnde ord hade i hopens öron nu öfver hundrade år varit liktydiga med bedragare och fiende. De besynnerligaste rykten gingo kring landet och blefvo till och med i tryck upprepade. Det hette, att Pimentelli vore Kristinas verkliga älskare; att han deremot icke vore något verkligt sändebud, utan blott en äfventyrare med diktadt namn; en annan gång, att han ämnade locka Kristina icke blott till Italien, utan också till Grekland, till Turkiet, ja längst bort till Persien.
Mot midsommar 1653 fick Pimentelli sin konungs befallning att återvända till Spanien. Underrättelsen härom väckte i Sverge mycken glädje, häldst den andra lika hatade gunstlingen, nämligen Bourdelot, skull också vid samma tid afresa. Mången hade i sin fröjd velat tända lusteldar, om man ej fruktat förolämpa drottningen. Hon deremot ökade sina ynnestbevis i samma mån, som skilsmessan nalkades. Pimentelli blef nu eller kort förut upphöjd till svensk öfverkammarherre. Han följde också öfver allt. Enkedrottningen lät till ett bröllop i Nyköping inbjuda Kristina och alla de främmande sändebuden. Kristina förteg sednare delen af bjudningen och medtog endast Pimentelli. Som bevis på hans inflytande berättades, hur han öfvertalade Kristina att gifva åt österrikiska hofvet tillbaka det högst dyrbara konstkabinett, som Königsmarck i Prag eröfrat. Det var också nu, och som det tyckes till Pimentellis ära, som amaranter-orden instiftades.
Emellertid nalkades afresan. Den blifver min död, sade Pimentelli. Den blef också vecka efter vecka uppskjuten. Ändtligen aflade han sitt formliga afskedsbesök; och Kristina befallte, att örlogsskeppet Hercules om 70 kanoner skulle från Göteborg föra honom öfver hafvet. Likväl uppsköts resan ånyo; mest för lustbarheter. Alla i gunst varande hofherrar gjorde, den ene efter den andre, afskedsbjudningar för den resande; och till slutet gaf drottningen sjelf till hans ära ett präktigt gästabud på Jakobsdal, hvarefter följde ett värdskap på sjelfva
