Sida:Drottning Kristina 1.djvu/182

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

178

Ena gången åkte han i hennes vagn; en annan gång tilläts honom att vid högtidliga intåg, tvärt emot vanlig ordning, taga plats närmast drottningen och framföre till och med de fem höga riksämbetsmännen. Under hennes vistande på Jakobsdal bodde också Pimentelli dersammastädes och det så lysande, som han sjelf varit husbonde på stället. När hon emot hösten flyttade till Uppsala, medföljde äfven Pimentelli och fick rum på sjelfva det kungliga slottet och nästan midt under drottningens. Hon tillbragte då stundom qvällarna, ja halfva nätterna i hans sällskap.

Slutligen kom till Pimentelli förnyad befallning att återvända till Spanien; och han måste lyda. Vid afskedet hos drottningen visade han sig blek, nedslagen och darrande; antingen af verklig rörelse eller, som de flesta trodde, af förställning och smicker. Uppbrottet blef också nu uppskjutet; ty drottningen ville dessförinnan hedra och roa den afresande med ännu ett värdskap. Det kallades Le ballet des fadaises, och skulle visa fåfängligheten af verldslig prakt. Salen var klädd med rödt sammet och musiken ovanligt god för att vara så högt uppe i norden. Personerna voro förklädda, hvar på sitt vis; men alla med mycken både kostnad och smak. Kristina deltog sjelf i dansen, först som ziguenerska, sedan som en behagsjuk borgarehustru, och gaf båda rolerna med mycken qvickhet och behag. Från klockan åtta till klockan två på natten varade dansen.

Emedan Pimentelli reden tagit sitt högtidliga afsked, kunde han ej vara med i sjelfva baletten. Han uppehöll sig derföre bredvid salen uti drottningens klädselrum, hvarifrån han betraktade hela härligheten. Som ziguenerska hade Kristina i läppen af sin mask fästad en ovanligt dyrbar diamantring, hvars strålar uti det starka ljusskenet blixtrade kring salen. När förklädningen ömsades, lemnade hon denna ring åt Pimentelli, med tillsägelse att förvara den, tills hon begärde den tillbaka. Pimentelli frågade, skämtande, huru hon vågade anförtro en så stor dyrbarhet åt en roflysten soldat?