Kristina svarade, att vådan och förlusten vore hennes; hvarpå den unga lifliga borgarhustrun med svart sammetsmask för ansigtigt skyndade ut i danssalen. När Kristina efter balettens slut icke efterfrågade ringen, ville Pimentelli lemna honom tillbaka. Hvarföre är ni olydig? svarade Kristina. Jag befallde er ju gömma den, tills jag fordrade den tillbaka. Nu, tillade hon, ber jag eder behålla den, som ett minne af ziguenerskan. Ringen innehöll blott en enda diamant; men denna värderades till åtta tusen riksdaler. Efter balettens slut var drottningen tillsammans med Pimentelli ännu i två timmar, d. v. s. till klockan fyra på morgonen. Klockan fem skedde hans afresa[1].
Utom ofvannämnde ring hade Kristina också vid denna afresa begåfvat Pimentelli med andra och rika skänker, ehuru deras belopp hölls hemligt[2]. Äfven prinsen förärade honom en klenod af sex tusen riksdalers värde. Dessa penningeförluster voro dock föga att räkna mot den rubbning, den villervalla, som i både yttre och inre hänseenden af Pimentelli förorsakades, och hvaraf vi framdeles komma att anföra flere exempel. Svenskarna påstodo, att kejsaren och Spanien genom Pimentelli tillfogat Sverge mer skada, än om de ditskickat en fiendtlig här af femtiotusen man.
Ryktet har uppgifvit många Kristinas gunstlingar såsom tillika varande hennes älskare. Om ingen har detta rykte varit så allmänt, och på så skenbara anledningar grundadt, som om Pimentelli. Den utmärkta nåden, den nära förtroligheten, de ensamma nattliga samtalen, allt gaf åt deras bekantskap en sådan färg; och i Paris skall man hösten 1654 hafva öfverkommit ett från Kristina till Pimentelli skrifvet bref, affattadt i uttryck, så varma och tvetydiga, att man trott, sig af dem
