och återtog egna kläder, hvarefter drottningen lät afsprätta alla de på hennes förra drägt varande juvelerna och utdelade dem genast och med egen hand åt de herrar och fruntimmer, som deltagit i festen; det skulle blifva ett minne af denna afton och af dess nöje. Nämnde tilldragelse tyckes hafva varit första anledningen till amarant-ordens stiftande; ty redan tvänne dagar derefter berättades, huru fråga blifvit väckt om inrättandet af en ny riddare-orden vid Kristinas hof.
Förslaget lärer emellertid hafva hvilat omkring ett halft år. Orsaken till dess upptagande var följande. Frampå sommaren 1653 kom till Stockholm ett sändebud, som från den förjagade engelska prinsen, sedermera konung Karl den andra, medförde strumpebands-orden åt Karl Gustaf. Men, emedan Sverge för närvarande stod i vänskapligt förhållande till Cromwell, ville Kristina icke tillåta mottagandet af den erbjudna orden. Dessutom brukade hon i allmänhet afslå dylika anbud; ty, sade hon, jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får. — Emellertid lärer detta hafva återväckt tanken på en egen orden. I Augusti fattades beslutet derom och Pimentelli skulle blifva första riddaren. Likväl hann man icke få ordenstecknen färdiga före hans afresa. De sändes efter honom till Göteborg och voro, som förut nämndes, serdeles dyrbara. Det tyckes nästan, som Pimentellis högtidliga intagande i orden skett i Wadstena, när han på återresan från Göteborg der träffade drottningen[1].
Sjelfva ordenstecknet bestod af tvänne i hvarandra inflätade, motvända latinska A, förfärdigade af guld, besatta med juveler och fästade i en grön-emaljerad lagerkrans, kring hvilken var slingradt ett hvitt-emaljeradt band, på hvilket man läste orden: Dolce nella memoria, d. v. s. ljuf i åminnelse. Tecknet bars i ett eldfärgadt sidenband kring halsen. Medlemmarnas tänkespråk skulle
- ↑ De l Gard. Ekebl. bref. T. 1. d. 7 Sept. 1653
