qvickhet, lärdom, behagligt umgänge samt mycken drift i allt hvad han företog; men med dessa egenskaper förenades ock öfverdrifven egenkärlek, häftighet och högmod. Hos konung Kristian den fjerde var han nära allsmägtig gunstling och tillika förmäld med denne konungs mest älskade dotter, prinsessan Eleonora, född af sidogemålen Kristina Munck.
Efter gamla konungens död råkade Ulfeld genast i en obehaglig spänning med efterträdaren, konung Fredrik den tredje. Ulfeld satte sig nämligen i spetsen för det högadeliga parti, som ville än mer inskränka danska konungamagten. Med detta hufvudsakliga tvistämne förenade sig en hop smärre anledningar till oenighet. Att felet till största delen låg hos Ulfeld, det medgafs till och med af danska hofvets politiska motståndare[1], och tyckes äfven hafva varit förhållandet. Den inre fiendskapen utbrast slutligen i en rättegång af ohygglig och smutsig beskaffenhet. Ulfeld beskylldes både för äktenskapsbrott mot sin maka och förgiftningsförsök mot sin konung. Efter flere högst obehagliga uppträden blef han dock frikänd, och förnämsta anklagerskan dömd till döden och afrättad. Oviljan mellan konungen och rikshofmästaren hade likväl härunder blifvit snarare ökad än minskad. Slutligen, sedan denne sednare insamlat så mycket penningar, som möjligt, begaf han sig med hustru och barn hemligen ur landet, och for först till Holland, och sedermera, för större säkerhets skull, till Sverge, dit han ankom i September 1651.
Kristina var för tillfället ute på resor. Ulfeld anhöll genom grefve Magnus om hennes välvilja och beskydd. Kristina svarade, att intet beslut kunde fattas, förr än hon kommit till Stockholm. På samma gång begärde hon, att danska sändebudet skulle å Kristinas vägnar underrätta konung Fredrik om Ulfelds ankomst,
- ↑ Brah. P. Brahes brefvexl. T. XIII M. Dureels relation. Helsingör den 12 Sept. 1651.
