förolämpning mot konungen i Danmark. För att urskulda eller rättfärdiga detsamma anfördes, huru Kristian den fjerde upptagit och skyddat de med Karl den nionde missnöjda och ur riket flyktade svenska herrarna. Tillika åberopades ur stettinerfördraget 1570 en punkt af innehåll: att missnöjde eller i onåd fallna undersåtare i det ena riket skulle i det andra åtnjuta skydd och laglig undersökning af sitt mål.
I Stockholm förenade sig Ulfeld med de främmande gunstlingarnas parti; d. v. s. med Bourdelot och Pimentelli. Understödd af dessa och sina personliga egenskaper, bibehöll han för det mesta Kristinas ynnest och var en nära nog beständig deltagare i hennes förtroligare kretsar och lustresor. Under en sjukdom hedrades han med hennes besök; och hans vän, en dansk läkare, hvilken varit anklagad som deltagare i förgiftningsförsöket och som äfven deltagit i flykten, blef af Kristina utnämnd till hennes egen hofläkare. Ulfelds anseende steg så högt, att de andra gunstlingarna började smickrande söka hans välvilja. Man finner, att grefve Magnus förärade honom dyrbara gåfvor; och att grefve Dohna förlofvade sig med en bland döttrarna, ehuru förbindelsen sedermera vardt om intet.
Drottningens nåd blef emellertid tämligen dyrköpt för Ulfeld, likasom den varit för de andra penningekarlarna bland hennes gunstlingar, nämligen för Salvius, Lejoncrona m. fl. Hon kom under de sista regeringsåren mången gång i största penningenöd. Det är säkert, att Ulfeld fick vid flere sådana tillfällen försträcka henne betydliga summor; ehuru man numera icke känner beloppet.
Det mål, hvartill Ulfeld sökte begagna ofvannämnde sitt stora inflytande; det mål, hvartill han med rastlös ifver och ihärdighet arbetade, var att hämnas på danska hofvet. För att tillfredsställa detta begär drog han ej i betänkande att störta sitt fädernesland i krig, elände och träldom. Han utlät sig med största bitterhet om alla ställningar och förhållanden inom Danmark, samt
