190
ämbetets vägnar afgifna försäkran hade danska sändebudet till yttermera visso uti bestyrkt afskrift att förevisa. Af en så vanhedrande handling kunde drottningen bedöma Ulfelds svarta själ, och huru litet han förtjenade hennes skydd och ynnest. Vid dessa ord vände sig Kristina helt tvärt till Juel och sade: Ulfeld är en hederlig karl och kan ej hafva begått någon nedrighet. Jag känner honom ganska väl. Om han sagt, att han åt den så kallade konungen i England lemnat tjugufyra tusen riksdaler, så tror jag det. Och om konungen i England nekar dertill, så ljuger han. Ja, om tolf konungar, sådana som den engelska, nekade dertill, så skulle jag ändå påstå, att alla tolf hafva ljugit. Och välan, emedan Danmark icke vill efterkomma min begäran, skall jag sjelf på annat sätt skaffa Ulfeld motsvarande ersättning. Juel svarade, att drottningen kunde gerna gifva Ulfeld halfva sitt rike; konung Fredrik hade deremot ingenting att säga, ehuru han ansåg Ulfeld för en mycket trolös menniska.
Man trodde då för tiden, att Karl Gustaf ogillade Ulfelds uppförande, och att denne sednare hade efter Kristinas tronafsägelse ingenting uti Sverge att hoppas. Man mente derföre, att Kristina gjorde ofvannämnde försök i afsigt att, medan hon ännu egde något inflytande, trygga gunstlingens framtid.
När sist omtalade försök misslyckades, tillgrep hon ett annat. Några veckor efter ofvannämnde uppträde, det vill säga fram i Mars 1654, kom hofkansleren Tungel till danska sändebudet Juel och helsade å Kristinas vägnar, att vid närmare eftersinnande af så väl Juels sist lemnade upplysning, som af Ulfelds hela förhållande vid svenska hofvet, hade drottningen funnit, att denne sednare vore i sjelfva verket falsk och trolös samt hennes beskydd ovärdig. Hon ville aldrig mer tala för en dylik person; utan i dess ställe söka på allt sätt efterkomma konung Fredriks önskningar. För att nu lära känna dessa, begärde hon få låna konungens sist omtalade bref angående Ulfeld. Juel undrade på en så
