afbröt, sägande: Corfitz Ulfeld, tala med aktning om konungen, eder herre, och om hans sändebud! hvarpå han gick till fönstret, öppnade det och såg ut, låtsande icke gifva akt på, hvad i rummet föreföll. Ulfeld öfverlemnade nu flere papper åt drottningen, och hon åt rikskansleren. Denne uppläste det första, ett af konung Kristian den fjerde utfärdadt bref, hvarigenom nämnde konung frikände Ulfeld från alla slags efterräkningar. Kristina vände sig till Juel och frågade, hvad han hade derom att säga? Denne svarade: jag har icke hört hvad man uppläst; ty jag har tänkt på helt annat, i synnerhet på eders majestäts eget uppförande. Sådant handlingssätt är ej mellan krönta personer vanligt; och jag hade aldrig trott, att eders majestät skulle bryta ett löfte, så många gånger förnyadt. Hädanefter skall jag aldrig mer på något sådant tro. Efter dessa ord, högt och djerft uttalade, lemnade han genast rummet. Några rådsherrar sökte äfven nu träda emellan; men Juel ryckte våldsamt upp dörrarna och gick bort tvärt igenom det i förmaket församlade hoffolket.
Rådsherrarna blefvo förvånade öfver detta uppträde så mycket mer, som de voro okunniga om de föregående underhandlingarna. De stannade dock qvar ännu en stund, under hvilken Ulfeld ytterligare framdrog för sin sak åtta andra handlingar, deribland också ett bevis från Karl Stuarts general, Montrose, hvari denne intygade, att han vid infallet i Skottland hade för sin herres räkning af Ulfeld bekommit vapen och krigsförnödenheter för tillsammans trettiosex tusen riksdaler. Således var Ulfelds oskuld i denna punkt tillräckligen ådagalaggd, till och med, som det tycktes, att han utbetalt tolf tusen riksdaler utöfver, hvad han sig tillgodoräknat. När allt var slutadt, sade Kristina till rådsherrarna: innan jag nedlägger min krona, har jag velat inför verlden visa, att rikshofmästaren Ulfeld icke varit ovärdig det beskydd, jag honom lemnat. Det är derföre, som jag i dag tillkallat eder för att vara vittnen till hans nu verkställda rättfärdiggörelse.
