194
Händelsen med penningesumman lärer hafva varit den, att Montrose blef kort efter mottagande af ofvannämnde understöd tillfångatagen och aflifvad, förr än han hunnit underrätta Karl Stuart om den erhållna hjelpen. Således tyckes det, som både prinsen och Montrose, konung Fredrik och Ulfeld varit oskyldiga till detta missförstånd.
Men deremot är det ganska sannolikt, att Kristina i förväg meddelat Ulfeld anklagelsen, erhållit underrättelse om hans motbevis och på grund deraf öfverenskommit om hela uppträdet. Hennes förhållande kan derföre ej tydas annorlunda än som ett försök att upphäfva sig till domare öfver konung Fredrik, samt att på det mest sårande vis utsätta honom och hans sändebud för en skymfande vederläggning; allt detta endast för att gynna gunstlingen Ulfeld och dennes hämndlystnad.
Det baksluga och tillika ändamålslösa i dessa Kristinas åtgerder föranledde missnöje och tadel å alla sidor. Juel begärde afsked från sin post, för att befrias från dylika obehagliga uppträden. Redan samma dag på aftonen gick han till rikskansleren och klagade. Oxenstierna sökte lugna honom, lemnade Kristinas förfarande i dess värde; men berömde Juels, såsom passande för en man, hvilken var öm om sin konungs och sitt fäderneslands heder. Han bad Juel icke blifva orolig; detta uppträde skulle ej störa friden hvarken mellan länderna eller personerna. Snart komme en ny regering, hvilken skulle gerna gifva vederbörlig upprättelse. Äfven i rådet, och det till och med i Kristinas närvaro, yttrade han sitt ogillande af hela förfarandet. Prinsen tyckes hafva hyst samma tänkesätt.
Kristina deremot fortfor att likasom på trots gynna och hedra Ulfeld. Hon åkte genom stadens gator i hans vagn och vid hans sida. Det sades, att hon ämnade göra honom till grefve på samma gång som Steinberg. Också lofvade hon ett af henne och rådet utfärdadt betyg om hans oskuld. Juel, härom underrättad, klagade åter hos
