Axel Oxenstierna. Den gamle ogillade drottningens behandling af saken och yttrade, att om också möjligtvis hon hade gifvit ett dylikt löfte; så lofvade han, riksknasleren, deremot att aldrig skrifva under ett dylikt betyg. Han trodde ej heller, att någon annan af rådet ämnade detsamma underteckna[1].
Kort efter detta uppträde, och emedan den snart bortresande Kristina ej längre kunde begagnas som medel för Ulfelds hämndlystnad, rigtade denne sina blickar mot England, hvilken stat då var till Danmark i ett spändt förhållande. Uti Sverge vistades nu som engelskt sändebud Whitelocke, en allvarlig, kunnig och redligt sinnad herre. Ulfeld besökte honom och framkastade sina planer, syftande egentligen derhän, att England kunde lätt bemägtiga sig Seland, samt i följe deraf hela danska riket och på samma gång hela östersjöhandeln. Whitelocke syntes lyssna till förslaget och framlockade så alla de underrättelser, han trodde för sitt fädernesland nyttiga. Ulfeld lemnade honom till och med anvisningar på, hvilka hamnar och städer lättast och med största fördel kunde angripas och från hvad sida. Vid samtalets slut kunde Whitelocke ej längre dölja sin ovilja öfver Ulfelds uppförande. Tag ej illa upp min fråga, sade han, men som infödd dansk, huru kan ni med fredadt samvete lemna mig dessa för ert fädernesland så farliga upplysningar? Ulfeld svarade, att dessa underrättelser icke vore något angrepp mot Danmark. Han hade dock äfven till ett sådant full anledning; emedan han ej mer finge vistas i det land, der han blifvit född. Dessutom, tillade han, gör jag mitt fädernesland en verklig tjenst, om det befrias från den odugliga och våldsamma styrelse, hvarunder det nu suckar; och i stället förenas med England och sålunda blifver delaktigt af dess fria regeringssätt.
- ↑ Pudendorf. De rebus Sveticis. L. XXIV. § 6, säger dock, att ett betyg af likartadt slag blifvit utfärdadt. Ofvanstående berättelse om uppträdena mellan Kristina och Juel 1654, grundar sig på Chanuts Memoirer nästan uteslutande.
