ankomsten till Sverge, skrifna bref, det ena till Chmielnicki, anföraren för de upproriska kosackerna; det andra till dennes handskrifvare. Innehållet i båda var beröm öfver Kristina, serdeles för hennes frikostighet, ädelmod och ordhållighet och tillika en lysande beskrifning på den allmänna kärlek, hon bland svenskarna förvärfvat. Vidare skref Radziejowsky, att bemälte drottning hade med smärta förnummit, huru konung Johan Kasimir förorättat både Chmielnicki och kosackerna, och detta med glömska af så väl sitt kungliga löfte som de stora tjenster, hvilka Chmielnicki och kosackerna gjort Polen. För att afhjelpa dessa orättvisor ämnade hon förena sina vapen med kosackernas. Svenska troppar vore för sådant ändamål vid liffländska gränsen i beredskap. Chmielnicki borde härom träffa närmare öfverenskommelse genom ett till Stockholm affärdadt sändebud. För närvarande gällde visserligen det mellan Sverge och Polen 1635 afslutade stilleståndet; men detta hade af Johan Kasimir blifvit så ofta våldfördt, att Kristina kunde med all rättvisa när som häldst detsamma bryta, o. s. v. Dessa bref blefvo inför polska riksdagen framlaggda och en anklagelse derpå grundad. Radziejowsky sökte förneka dem. Han påstod, att han med Jasinsky skickat så kallade hvita fullmagter med sitt namn under. Dessa hade ovännerna begagnat och inskrifvit det för honom ofördelaktiga innehållet. Han vore oskyldig; men konungen hatade och förföljde honom, ty han vore en försvarare af fäderneslandets frihet, o. s. v. Polska riksdagen svarade, att brefven vore skrifna med hans af alla igenkända stil, och förseglade med hans sigill, samt att Jasinsky erkänt förräderiet. I följe häraf blef Radziejowsky ånyo, och denna gången af polska rikets samlade ständer, dömd från lif, ära och gods; hvarförutan riksdagen, uppbragt öfver de nedriga stämplingarna, gaf konungen en ansenlig bevillning i både mynt och manskap.
Vid samma tid kom till Warschau som svenskt sändebud en fransman vid namn Kock. Han medförde till konungen ett bref, hvari Kristina anhöll, att
