202
Hennes svar till Johan Kasimir var nämligen slingrande och utan ord och afsked. Man finner ej heller spår, att hon mot Kock visat något tecken till missnöje, och Radziejowsky fick fortfarande åtnjuta hennes ynnest och välgerningar.
Det är ganska sannolikt, ehuru ej fullt bevisligt, att det var med Kristinas vetskap, som Kock och Radziejowsky företogo ofvannämnde stämplingar. Några neka; ty, säga de, man finner af andra förhållanden, att drottningen vid samma tid önskade fred med Polen. Några deremot jaka; ty, säga de, osammanhang i Kristinas åtgerder är ej ovanligt. Måhända ville hon också blott genom andra oroa, ej sjelf bekriga Polen. Att Kock förblef ostraffad och Radziejowsky i fortfarande nåd, vittnar om drottningens bifall till deras företag.
Radziejowsky fortfor sålunda att ännu någon tid lysa i Kristinas hof. De tre utländningarna, han, Pimentelli och Ulfeld, utgjorde tillsammans ett parti, som en längre tid nästan mer än andra var i bisittning af drottningens förtroende och välgerningar. Svenskarna hatade dem med yttersta bitterhet och gåfvo dem spenamnet Triumvirerna. I synnerhet för Ulfeld och Radziejowsky hyste hvarje redlig man ett djupt förakt. Jag, sade Axel Oxenstierna till en förtrogen vän, jag har också varit i onåd och hade då både många och stora skäl, att såsom denne Ulfeld eller denne Radziejowsky öfvergifva fosterlandet och gå till främlingen; men jag ville och jag vill än i denna dag häldre med min oskuld räcka hufvudet åt bödeln än för fienderna yppa mitt fäderneslands svaga sidor och sålunda störta detta i förderf och mig i evig vanära.
Radziejowsky mägtade ej bibehålla Kristinas ynnest så länge som de andra två främlingarna. Också var han fattig och behöfde penningeunderstöd, hvilket Kristina hade svårt att gifva. Något missförstånd väcktes måhända äfven deraf, att Radziejowsky hade, som bemäldt är, för danska sändebudet yppat Ulfelds och svenska hofvets stämplingar. Tvisten blef dock snart bilaggd, och
