204
eller strax efter denna tid lät erbjuda grefve Magnus värdigheten af tysk riksfurste, förmodligen för att till det blifvande valet af romersk konung vinna konom och genom honom Kristinas röst för erkehertigen af Österrike. Grefve Magnus bad om drottningens tillstånd att mottaga den erbjudna värdigheten; men hon vägrade; hon ville ej tillåta någon bland sina undersåtare gifva trohetsed åt en främmande herrskare. Grefve Magnus blef ledsen öfver afslaget, och ett missnöje uppkom, hvilket dock snart skingrades. Med dessa uppdrifna anspråk sammanhängde hans otålighet, så snart någon annan i utmärktare grad tillvann sig drottningens ynnest; det tycktes, som grefven ville ensam innehafva hennes förtroende, åtnjuta hennes nådebevisningar. Detta lyckades i början, och Salvius och Bengt Skytte måste för hans skull vika från hofvet. Men i längden blef ett sådant förhållande för den frihetsälskande Kristina ganska obehagligt. Derföre, och när grefve Magnus ville på samma sätt störta Bourdelot och Pimentelli, förlorade han mot den förra sitt inflytande, och föll i striden mot den sednare i djupaste onåd.
Till denna olycka bidrog äfven grefvens eget uppförande vid stormens utbrott. Han kunde ej förmå sig att tåla, tiga och afvakta Kristinas återkommande nåd. Tvärtom, genom allehanda stämplingar och genom ofta upprepade klagomål öfver sina medtäflare, öfver drottningens köld o. s. v. gjorde han sig obehaglig, uttröttade Kristinas tålamod och gaf sålunda sjelf vapen i händerna åt sina fiender.
Dessa voro många. Dels afund, dels rättskänsla hade hos många alstrat ovilja öfver den stora och oförtjenta lycka, grefve Magnus gjort. Äfven andra och mägtiga driffjedrar tillkommo. De la Gardie var i följe af börd och förhållanden Frankrike tillgifven. Bourdelot och Pimentelli, som arbetade för Spanien, måste derföre också arbeta mot nämnde herre, och understöddes dervid af hela spanska och engelska ligan samt af grefvens många afundsmän inom svenska hofvet.
