206
dennes ansökningar i Frankrike. Några säga, att hon till och med yttrat, det grefve Magnus gerna kunnat gifva Bourdelot några tjog käpprapp. Fransmannen hade dem nog förtjent.
Grefve Magnus ville nu begagna sitt återvunna förtroende för att i samråd med fransyska sändebudet störta Pimentelli, och sålunda befordra både sin och Frankrikes fördel. Men motståndaren var mägtigare än man trodde; och Kristina tyckes under skenet af välvilja hafva fortfarande hyst ofördelaktiga tänkesätt mot De la Gardie.
Emellertid syntes allt vara godt och väl, när det egentliga utbrottet oförmodadt skedde på följande sätt. Under vistandet i Uppsala i slutet af November 1653 lät Kristina en dag efter slutad rådsöfverläggning tillsäga grefve Magnus stanna qvar; hon önskade nämligen rådpläga med honom om drätselverket. Sedan de blifvit ensamma, ville grefven iakttaga tillfället att genom åtskilliga förklaringar än mera befästa sitt anseende; och kanhända alldeles störta medtäflarne. Han började derföre tala om den vördnad och orubbliga trohet, han mot Kristina alltid visat, och hvarmed han ådragit sig mycken fiendskap. Med smärta hade han likväl förnummit, huru drottningen misskände denna hans tillgifvenhet; huru hon yttrat, det grefven begått ett förräderi, hvilket hon hoppades, prinsen skulle en gång bestraffa; huru hon sagt sig gerna se, om andra derföre gjorde grefven allehanda förtreter, o. s. v. Han erkände visserligen med tacksamhet hennes stora välgerningar. Men då äfven han å sin sida varit en så trogen och tillgifven tjenare som möjligt, hade drottningens anförda yttrande smärtat honom på det ömmaste. Grefven tillade slutligen, att han fått dessa underrättelser af en, som hört alltsammans ur drottningens egen mun. Kristina frågade: men hvem är det, som kunnat pådikta mig sådana yttranden? Grefve Magnus anhöll, att slippa nämna sin sagesman. Men när Kristina enträget och bestämdt yrkade derpå, uppgaf han förste hofstallmästaren
