Anton Steinberg[1]. Det är omöjligt, sade Kristina; Steinberg är för hederlig karl att sammansätta dylika lögner. Jag har om honom så god tanke, att, om han påstår, det jag yttrat dessa ord, så vill jag också sjelf åtaga mig dem. Emellertid skall jag på stående fot undersöka målet. Derpå ringde hon och befallte hämta Steinberg samt inkalla de rådsherrar, som ännu voro qvar i förmaket. Dessa kommo genast. Grefven bad drottningen icke för andra yppa, hvad han mellan fyra ögon i förtroende sagt; men Kristina svarade, att den angifnes heder förbjöde henne tiga; hvarpå hon för de inkomna rådsherrarna omtalade hela förhållandet. Nu inträdde äfven Steinberg och underrättades om allt. Jag tror, sade slutligen Kristina, att ni är en ärlig man, som säger sanningen rent ut. Bekänn nu, om ni någonsin hört mig yttra något sådant, som grefve Magnus anfört! Steinberg svarade: jag är ytterst förvånad, att grefve Magnus, för hvilken jag hyst så mycken högaktning, velat på detta sätt förtala och störta mig. Jag bedyrar heligt, att jag aldrig från hennes majestäts mun hört någonting sådant, som grefven föregifvit. Dessutom känner jag min pligt att ej förråda öfverhetens anförtrodda hemligheter; och ingen skall bevisa, det jag varit en sådan sqvallrare. Grefve Magnus invände nu, att det icke var han sjelf, som hört det ur Steinbergs mun, utan att underrättelsen blifvit honom meddelad genom en tredje person. Man frågade då, hvem denna tredje person vore? men grefve Magnus kunde ej förmås uppgifva dess namn, och blef dessutom vid den oförmodade vändning, saken tog, mer och mer förvirrad. Drottningen, nöjd med Steinbergs förklaring, ville ej pina grefven längre, utan upplöste sammanträdet.
Steinberg deremot var ingalunda nöjd med det tvetydiga sken, saken hade, så länge grefven icke uppgifvit rätta sagesmannen. Jag kan, sade han till drottningen, ej visa mig för eders majestäts ögon, om jag icke
- ↑ Några säga, att även Klas Tott nämndes.
