om han ej ville stå vid sina ord, nämligen att Steinberg berättat honom ofvannämnde yttrande efter drottningen. Men han svarade bestämdt nej! Han såge nog, att man ville störta honom; men han skulle inför drottningen tala sanning och bevisa sig vara en redlig man. Kort derefter lät Kristina förekalla rådet, de förnämsta vid hofvet samt De la Gardie, Steinberg och Schlippenbach. Hon framställde sammanhanget och tillsade derpå grefve Magnus att ånyo upprepa sin beskyllning mot Schlippenbach. På samma gång tog hon denne sednare i rockknappen, sägande: vet, att, om Steinberg har sagt det, så vill också jag hafva sagt det! Schlippenbach svarade: jag vet ej, hvad grefven menar. Jag har aldrig för honom yttrat, ej heller af Steinberg hört någonting sådant. Jag har icke ens talat med grefven om Steinberg, mer än en enda gång, då grefven anmärkte, att Steinberg stigit, men han sjelf fallit i drottningens förtroende; öfver hvilket förhållande han ofta beklagat sig. Grefve Magnus inföll: att Schlippenbach talade som en slyngel och ljöge som en skurk. Schlippenbach svarade: jag är en hederlig karl; men ni uppför eder icke som sådan. De ta Gardie invände: hvad jag sagt, är sannt; fastän jag icke kan med vittnen bevisa det; ty samtalet föreföll mellan fyra ögon. Schlippenbach svarade: jag har aldrig någonsin talat med eder mellan fyra ögon. Grefve Magnus blef härvid mycket förvirrad; och drottningen, antingen af medlidande med honom, eller emedan ingenting vidare kunde för tillfället vidgöras, upplöste församlingen.
De la Gardie lät genast derefter bedja Kristina om tillåtelse att stämma Schlippenbach till laglig domstol; grefven ville der med ed bekräfta sin uppgift. Kristina svarade: att hon af godhet för grefven afrådde från nämnde utväg, hvilken endast kunde lända till hans ytterligare förnedring. Andra och bättre medel funnes; dock skulle grefven ingalunda fördrista sig att behandla Schlippenbach annorlunda än som hederlig karl. Detta var en
