hyst. Ni är densamma icke värdig. Enligt eder egen bekännelse, och enligt flere af de vid tillfället närvarande herrarnas omdöme, har ni sjelf uttalat eder förvisningsdom. Jag bekräftar den, ty jag finner den rättvis; och jag tager ej mina ord tillbaka så lätt, som ni tyckes tro. Efter allt, hvad ni gjort och eder underkastat, hur skulle ni våga visa eder för mig? Jag blyges å edra vägnar, då jag besinnar, hvilka lågheter ni tillåtit eder; huru ni förnedrat eder inför just dem, som ni förut velat störta. Vid denna olyckliga tilldragelse har man ej kunnat hos eder upptäcka någonting stort, vackert eller ädelt. Om jag kunde känna ånger, så skulle jag sörja öfver att hafva stått i vänskapsförbindelse med en själ, så svag, som eder. Detta förhållande var mig ovärdigt; men som jag alltid handlat efter förnuftets föreskrifter, hade jag likväl ämnat vårda skenet oss emellan, så länge jag lefde; eder oklokhet tvingar mig dock att afkasta slöjan. Hedern ålägger och rättvisan befaller mig göra det offentligt. Under nio års tid har jag allt för mycket gynnat, allt för mycket försvarat eder. Nu kan jag det ej längre. Ni har sjelf röjt den hemlighet, jag ämnat förtiga; den nämligen, att ni är ovärdig allt det goda, jag eder gjort. Om ni har mod att höra förebråelser, så kan ni komma hit; men hoppas ej att med tårar eller undergifvenhet kunna någonting vinna. Det enda, jag för eder kan göra, är att sällan tänka på eder, än mindre tala om eder; ty jag har beslutat aldrig tala om er, utan att tillika tadla er. Se der, hvad som återstår mig göra för eder! Kom för öfrigt ihåg, att ni är sjelf orsaken till eder olycka, och att jag är rättvis mot eder, likasom jag skall vara det mot hela verlden. Uppsala den 8 December 1653. Kristina. Brefvet var skrifvet på fransyska. Drottningen lät Heinsius genast öfverätta det på latin, så att det skulle obehindradt kunna spridas öfver hela Europa.
De la Gardies mor och maka kommo vid samma tid till staden. Modren, den fordom beprisade Ebba Brahe, var nu af sorg, sjukdom och ålder så svag, att
