216
grannens vägg. Det synes, som rådet till en tid legat stilla, i hopp att saken skulle som en personlig misshällighet snart kunna biläggas. Men sedan all sådan utsigt var förbi, tog man bladet från munnen. I sittande råd och på allas vägnar föreställde Axel Oxenstierna, att De la Gardie icke bort utan lagliga skäl förvisas från hof och tjenst. Ehvad han också kunde hafva brutit, bad dock rådet på det enträgnaste, att drottningen måtte före sin tronafsägelse åter upptaga honom till nåd. Men Kristina svarade, att det var gjord gerning; hon bad dem ej mer tala derom; hon skulle snart lemna kronan och hade andra saker att tänka på; efter hennes utresa kunde Karl Gustaf göra, hvad honom godt syntes, o. s. v. Rådet gaf sig härmed till tåls och afbidade det inom några veckor förestående regentbytet.
Så blefvo alla förböner och medlingsförsök helt och hållet fruktlösa. Kristina visade mot grefve Magnus en ihärdig och häftig förbittring; hon till och med sökte tillfällen att både skada och skymfa den fordna gunstlingen. Då Karl Gustaf arbetade för sin svåger, svarade Kristina, att grefve Magnus icke af prinsen förtjenat sådan godhet. Hon kunde nämligen nu mera låta prinsen veta, att ingen annan än grefve Magnus varit orsaken dertill, att den föreslagna giftermålsförbindelsen mellan henne och prinsen aldrig gick i verkställighet. Hon hade några gånger varit så böjd derför, att äktenskapet visserligen blifvit fullbordadt, om blott grefven velat för sådant ändamål använda sitt inflytande; men han hade tvärtom ledt hennes sinne derifrån, och till och med sökt ingifva henne ovilja för så väl äktenskap i allmänhet, som för prinsens egen person. Äfven vid andra tillfällen hade grefven motarbetat prinsens bästa; denne vore honom sålunda ingen vänskap skyldig, o. s. v. — En fransysk författare, vid namn Scudery, bror till den förut omtalade skaldinnan, hade skrifvit en roman, kallad Alarik, och framför densamma låtit trycka en tillegnan till Kristina, i hvilken han talade till hennes beröm och äfven till den dåvarande
