220
förra gunstling, Magnus Gabriel De la Gardie, ännu vid pass trettio år; dock utan att kunna med hvarandra försonas. Hvarje sammanträffande dem emellan utmärktes af fiendtliga tänkesätt. Till och med efter De la Gardies död fortfor Kristinas bitterhet, och i sina lefnadsteckningar anklagar hon grefven för dryckenskap; en beskyllning, som var helt och hållet ogrundad.
TRETTIONDE KAPITLET.
OM KRISTINA VID SLUTET AF HENNES
REGERING.
Tio år förflöto mellan Kristinas uppstigande på och nedstigande från tronen. På den korta tiden undergick hon en märkbar förändring; äfven i yttre hänseenden. Hyen mörknade, växten blef mera satt, röst, gång och umgängessätt antogo mer och mer likhet med karlarnas; och icke de bästas. Sjelfsvåldiga åtbörder och svordomar undföllo henne ofta nog. Klädseln vårdslösades, linnet var ej sällan nedbläckadt, stundom söndrigt, och kam nyttjades mindre ofta, än tillbörligt var. När man fästade uppmärksamheten på dessa förhållande, svarade hon: de, som icke hafva någonting annat att göra, må sysselsätta sig med dylikt lappri.
I sammanhang med denna slags karlaktighet tilltog äfven hennes ovilja för qvinnokönet. Denna känsla gick så långt, att hon sista åren hade få och, med undantag af några holländska kammarjungfrur, nästan inga fruntimmer vid sitt hof, och när sådana voro uppkallade, talade hon med dem nästan icke ett enda ord. Man upprepade efter henne följande infall: jag tycker om karlar, icke derföre, att de äro karlar, utan derföre, att de icke äro qvinnor.
Detta öppet visade fruntimmersförakt retade mot henne tadlet och qvinnotungorna. Hennes oförsigtiga
