222
ämnen till sqvaller och vanrykten. Och sådana funnos i mängd. En myckenhet både böcker och sägner beskyllde Kristina för de gröfsta utsväfningar, och det på nästan alla möjliga sätt. Dessa rykten hafva vunnit trovärdighet hos många författare både då och allt sedermera; ty ännu i denna dag hör man flere bland dem upprepas med anspråk på tillförlitlighet. Vid första blicken tyckas de äfven ganska sannolika; men icke så vid närmare undersökning. Ingen enda pålitlig samtida författare, till och med bland Kristinas bittraste fiender, har framkastat en sådan beskyllning. Tvärtom, ehuru de häftigt tadla hennes sjelfsvåld, oanstädigheter, skryt, slöseri, ombytlighet och öfriga fel, erkänna de likväl på samma gång, att hon aldrig tillät sig några verkliga utsväfningar, och de omtala med förvåning, huru hon, oaktadt sin mot karlarne visade förtrolighet, likväl visste hålla dem på vederbörligt afstånd. Samma författare anmärkte äfven, att hennes sjelfsvåld var af det slaget, som visserligen stöter ögat, men som ock genast visar alla sina fel.
I sjelfva verket tyckes det ock som ofvannämnde beskyllningar och rykten varit grundlösa. Från råare utsväfningar skyddades Kristina af sin utomordentliga stolthet; från en varm och allt hängifvande kärlek till någon annan skyddades hon genom en allt uteslutande kärlek till sig sjelf. Man finner hos Kristina intet spår af hjertats innerligare tillgifvenhet för någon enda menniska, hvarken man eller qvinna, och hennes bref till gunstlingarna för året visa hos författarinnan lynnets häftighet och snillets eld, men aldrig tillgifvenhetens värma eller lidelsens glöd. Äfven må anmärkas, att ehuru Kristina var en ung qvinna med ganska behagligt utseende, finner man dock, med undantag af en förälskad romersk kardinal och en fransysk gissning om De la Gardies tillgifvenhet, icke det minsta spår, att någon enda mansperson hyst för henne ömmare känslor. Detta ovanliga förhållande kan endast förklaras derigenom, att hennes oqvinnliga väsende gjorde henne i männernas ögon
