224
en del af 1647 var det Per Brahe. Sedermera sökte hon fram Lennart Torstenson; men denne drog sig snart undan, kanske för sjuklighet, kanske för bristande kännedom af inre angelägenheterna, kanske ock af andra skäl. Efter honom användes Bengt Skytte och Salvius åren 1648, 1649 och en del af 1650. Grefve Magnus och Herman Fleming hade sedermera åren 1651 och 1652 ledningen af ärenderna, tills Kristina allt mer vände i detta hänseende sitt förtroende tillbaka till gamla rikskansleren, så att denne och hans son Erik under sista åren nästan ensamme bestredo de vanliga göromålen. Dock i vigtigare fall samt eljest, när det föll henne in, blandade sig drottningen i styrelsen och det ända till sista ögonblicket med afgörande beslutsamhet.
Hennes deltagande i dessa besvär blef dock mer och mer sällsynt. Den utomordentliga ifver, den outtröttliga ihärdighet, hvarmed Kristina först omfattade sina regentpligter, slappades i början småningom, på slutet brådstörtadt och i samma mån, som föresatsen att nedlägga kronan mognade. Hon längtade efter frihet från regeringsbesväret; till och med, som man tyckte, efter slut på arbetstimmarna vid rådsbordet. Ack, utropade hon vid föredragningarna, det är blott ett och detsamma, som jag i evighet får höra. En annan gång, just under det hon talade med Karl Gustaf, nalkades två statssekreterare med handlingar till föredragning. Se, sade drottningen och pekade på ämbetsmännerna, det är, som jag såge den onde sjelf komma för att plåga mig. Också hände stundom, att rådet icke på flere veckor sammankallades. De angelägnaste sakerna blefvo i drottningens smårum och i några af gunstlingarnas närvaro hastigt och lustigt afgjorde; hvarefter hon vanligen skyndade ut till Jakobsdal och dess nöjen. Här är, skref danska sändebudet, den galnaste regering i verlden.
I de fordna allvarsamma sysselsättningarnas ställe kommo nämligen mer och mer lustbarheter och förströelser. På bröllop och andra gästabud hos högadeln infann sig drottningen esomoftast och dansade der mången gång
