228
var första skedet af Kristinas andeliga utveckling. Det sträckte sig till omkring 1648.
Från fördragsamhet är öfvergången till likgilltighet, stundom lätt nog. Den, som tror alla bekännelser saliggörande, känner sig äfven snart frestad att tro, det ingen bekännelse är sann. Tviflet angriper och störtar hvarje bestämd läroform; någon gång till och med sjelfva tron på det öfvernaturliga och lemnar qvar endast de i samvetet djupast inpräglade sedebuden. Snart infördes Kristina på denna bana, dels af sitt eget forskande, tviflande och oroliga lynne; dels af de författare, hon läste, de lärda, med hvilka hon umgicks. Studerandet af alla tiders lärobyggnader gjorde henne villrådig och tveksam; och man hörde henne yttra: att de gamla grillerna vore lika goda, som de nya. Kristendomen blef nu mera i hennes ögon en mensklig vishetslära, uppförd på ungefär samma grund som de öfriga. På hennes bord såg man betydelsefullt Epictets sedebok bredvid Nya Testamentet. Man märkte äfven, att hon under de lärda samtalen började fästa mindre uppmärksamhet vid kristna bekännelsernas inbördes tvister, än vid de hedniska lärarnes inkast mot kristendomen i allmänhet. Hon blef kallare i sin dyrkan och började införa det bruket att låta predika för sig på matsalen, i stället för den gamla plägseden att bevista församlingens allmänna gudstjenst. Sjelf utan fast öfvertygelse, trodde hon ej heller någon sådan finnas hos andra, utan påstod envist i sittande råd, att farfaderns Karl den niondes krig mot Polen och faderns Gustaf Adolfs mot kejsaren blifvit företagna icke för lärans utan för landskapernas skull; och att bekännelsen varit endast en förevändning, en regnkappa, hvarunder man dolde sina verkliga tänkesätt. Sedan trosöfvertygelsen var förlorad, fästade sig Kristina i dess ställe vid sedebuden. Salomos ordspråk och predikare, mente hon, var i bibeln det bästa; det enda, som dugde. Med någon likhet af de gamla Stoikerna satte hon menniskans enda värde, också hennes enda hopp, hennes enda sällhet i dygden och i dess utöfning. Det var i denna anda, som hon
