238
hotade att döda än sig, än andra; så att, man tidtals måste genom vaktande sådant förekomma. Hustrun hade af denna orsak gång efter annan tagit ifrån honom tillsammans två pistoler, två värjor och tjugutre knifvar. Ändteligen måste hon med barnen rymma från det oroliga huset.
År 1647 dagarna efter midsommar hade Kristina troligen af medlidande ökat den olyckliges underhåll. Några veckor derefter, då Emporagrius i slottskyrkan efter predikans slut begynte bönen och just när alla dervid nedlutade sina hufvud, steg Presbeckius med värja vid sidan fram till koret, kastade sig öfver det låga bröstvärnet och gick rakt mot den plats, der drottningen knäböjde. Per Brahe, den ende, som märkte hans rörelse, ropade åt vakten, hvilken genast korsade hillebåderna i hans väg. Men med en våldsam rörelse bröt Presbeckius sönder det ena och hoppade öfver det andra vapnet. Vid bullret reste sig drottningen, stötte på gardeskaptenen, hvilken ännu låg på knä, men som nu i ögonblicket störtade upp och fattade Presbeckius i håret. Undersökning skedde oförtöfvadt, hvarvid befanns, att äfventyraren hade på sig tvänne knifvar utan slidor, den ena i fickan, den andra i rockärmen. På tillfrågan om anledningen, gaf han förvirrade och motsägande svar; än, att han kommit i oskyldig afsigt, och velat åt pfaltsgrefven Karl Gustaf inlemna en klagoskrift öfver sin nöd; än, att han redan om morgonen begifvit sig ut med afsigt att i kyrkan begå något brott, som kunde ådraga honom döden; än att en ond ande lockat honom in i koret; än att han hoppats, det vakten skulle stöta ned honom; än att det gällde Emporagrius serskildt, derföre att denne varit så häftig i sin predikan; oftast och i synnerhet, att han ville mörda någon prest för att sjelf få mista lifvet. Man erinrade Presbeckius derom, att han nyss förut under samma gudstjenst hade på läktaren, enligt ett vittnes utsago, yttrat, att han ville gå ner och gifva drottningen ett par knifvar; samt att han förut i en skrift angripit regeringen. Presbeckius nekade till det
