28
skulle resa till Riga, som generalguvernör öfver Liffland. Högst ovanligt var att till en sådan plats taga någon bland de höga riksämbetsmännen. Det hjelpte ej. Mannen ursäktade sig med framskriden ålder; det hjelpte ej heller; han måste resa.[1] Året derpå sände Kristina äfven rikskanslerens yngsta och mest älskade son Erik Oxenstierna till Estland som guvernör[2] öfver nämnde land.
Det var vid denna tid, som unga Magnus Gabriel De la Gardie började vinna ynnest och förtroende hos drottningen. Man påstår, att hon velat nämna honom till riksråd, ehuru blott 23 år gammal och ännu på intet sätt i det allmänna utmärkt, samt att rikskansleren med allvar satt sig deremot; och man tror, att detta var första anledningen till utbrottet af Kristinas ovilja. Tvisten måtte ha varit häftig; ty drottningen visade från denna tid mer öppet sin ovilja mot Oxenstierna. Hon mottog med synbart välbehag klagomål mot hans son Johan, och uppmanade Chanut att i statsangelägenheter underhandla med unga De la Gardie; detta, som Chanut sjelf trodde, endast för att förarga den gamla rikskansleren. Det lyckades. Våren 1646 afhöll denne sednare sig någon tid från rådsöfverläggningarna, förebärande sjukdom. Många trodde, att rätta orsaken var missnöje. Säkert är, att han redan nu började tala om att draga sig undan från göromålen.
Innan vi framställa fortsättningen af denna märkvärdiga tvist, är nödigt att med berättelsen vika något tillbaka.
