Sida:Drottning Kristina 1.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

32

jag icke gilla, att du velat till Osnabrück förut skicka herr Salvius, som din skaffare; likasom ingen annan kunde åt dig ställa bänkar och bord i ordning. Jag kan väl sluta till hans tankar, när han ser dig vilja begagna honom till förbud och hofmästare. Det vore godt, om enhvar bedömde andras sinnelag efter sitt eget, så beginges ej så många fel här i verlden. Efter denna allvarsamma skrifvelse afstannade tvisten återigen.

För öfrigt synes det, som äfven Salvius å sin sida gifvit några anledningar till oenigheten, ehuru ingen närmare kännedom härom hunnit till efterverlden. Förnämsta underrättelserna angående tvisten finnas nämligen i den gamle rikskanslerens bref, och denne tyckes hafva ansett nödigare att rätta än att urskulda sonen, hvarföre han ock mera framdragit dennes än Salvii fel.

År 1646 utbrast fiendskapen å nyo, och på ett vådligare sätt. Till den förra personliga oviljan emellan begge fredsombuden kom nu den myndiga drottningens vidriga tänkesätt mot Oxenstiernorna, både far och son. Af denna orsak slöt hon sig till Salvius, och skänkte honom odeladt förtroende och så mycket skydd som möjligt. Salvius sökte att påskynda freden, äfven genom nedsättandet af Sverges fordringar. Driffjedern härtill må nu hafva varit verklig öfvertygelse och fredskärlek, eller ock lycksökeri, antingen hos Kristina eller hos Frankrike; härom är svårt att döma. Men just detta ämne blef stridsäpplet emellan drottningen och Salvius å ena, samt båda Oxenstiernorna å andra sidan.

Det var i slutet af 1646, som man i Osnabrück förde den häftiga striden, huruvida Sverge skulle bekomma hela Pommern eller blott en del deraf med Wismar och Bremen. Svenska fredsombuden hade fått befallning gifva vika, men blott i yttersta nödfall. När detta nödfall inträffade, derom var just frågan och tvisten. Salvius ville tämligen snart åtnöja sig med För-Pommern, Rügen och Bremen m. m.; ty, sade han, man bör ej spänna bågen för högt. Detta var också