Kristinas mening och i synnerhet franska partiets önskan. Oxenstiernorna deremot och deras vänner yrkade enträget, att man i stället borde mottaga det af kejsaren och af tyska riket erbjudna hela Pommern, oaktadt Brandenburg vägrade sitt bifall. I November månad hade likväl svenska fredsombuden gifvit vika, och afstått Hinter-Pommarn. Axel Oxenstierna ogillade denna eftergift ganska mycket[1]. Uti handbref till sonen rådde han denne, att, om Brandenburg genom ytterligare inkast gåfve någon förevändning dertill, söka på godt manèr återtaga det gjorda beviljandet, och sedan hålla sig fast vid hela Pommern. Du bör, skref han, häruti arbeta till fäderneslandets bästa, så vidt sig göra låter. Men, om af orsaker, som ej må nämnas, man icke kan komma längre, och blifver stormen alltför häftig, så hjelper föga streta deremot. Jag känner nogsamt lynnet och afsikterna hos dem, som nu styra Sverge, har också af dem min dagliga och dryga del. Jag ser fäderneslandets skada och vanheder för ögonen, så att det för ett ärligt hjerta och vettigt hufvud är den största harm. Om ej Gud, ära och samvete hållit mig qvar, hade jag längesedan lemnat min plats. Men Seneca säger: var ej alltför mycket envis på dina föresatser, utan följ dit ödet leder. När allt bemödande är fåfängt, måste man bruka tålamod och lämpa sig efter tiden. Detta är den ytterlighet, till hvilken den förståndige bör komma. Den synes för många besvärlig; men, om den ej iakttages, så skall hela verket snart brytas sönder. Det är dock bättre hafva någon ordning än ingen. Fadrens uppmaningar måtte hafva inverkat, ty snart derefter klagade Chanut hos Kristina, att Johan Oxenstierna sökte hindra freden. Dessa klagomål blefvo välkomna. Kristina yttrade sig med mycken bitterhet öfver Johan Oxenstiernas uppförande, utmålade sjelf alla de
förskräckliga följder och krigseländen, som af hans motsträfvighet
- ↑ Se 8:de delen, pag. 72.
