Sida:Drottning Kristina 1.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

34

kunde föranledas; sade, att han borde inför Gud och menniskor ansvara derför o. s. v. Chanut tyckte sig likväl hos Kristina under alla dessa utbrott märka en hemlig glädje, att den af henne hatade Johan Oxenstierna visade verlden sina fel, och huru liten del han borde hafva i äran af fredsslutet. Det var också allmänna öfvertygelsen, att Johan Oxenstiernas uppförande blifvit öfverenskommet, kanhända föreskrifvet af fadren; så att allt, hvad i detta hänseende sades eller gjordes mot den förre, kunde också anses vara rigtadt mot den sednare.

Salvius hade vid denna tid för fransmännen omtalat, huru Sverge ämnade i nödfall eftergifva också sina anspråk på Stettin. Detta hans uppförande väckte allmän ovilja, och förmodligen var det i anledning häraf, som Johan Oxenstierna skref till regeringen i Sverge ett bref, som innehöll några bittra utfall mot ämbetsbrodern. Det ankom, just när Chanut, i afsigt att till Frankrikes vinst nedsätta Sverges fordringar, ifrigt retade Kristina mot båda Oxenstiernorna och mot deras ihärdighet. Brefvet blef uppläst i rådet. Axel Oxenstierna tog eld dervid och utfor med häftighet öfver Salvius. Då alla i rådet tego, yttrade Kristina sjelf, det hon ej kunde tåla, att man på sådant sätt angrepe en frånvarande, som ej kunde försvara sig. Ordvexlingen mellan henne och rikskansleren blef tämligen häftig. Efter någon stund upplöstes rådet utan att hafva fattat något beslut. Just som drottningen kom derifrån, uppvaktades hon af Chanut. Hon var då mot Johan Oxenstierna ganska uppbragt och talte om att sätta Salvius och de fransyska fredsombuden till väktare öfver honom. Om dessa märkte och kunde bevisa, att han motarbetade freden, skulle de samfälldt aflåta till henne ett bref, hvilket hon kunde uppvisa i rådet. Till Salvius skref hon egenhändigt, tackade för hans uppförande och försäkrade, att, om också en och annan sökte svärta, skulle drottningen dock aldrig tillåta någon störta honom. Om Salvius komme väl hem, ämnade drottningen med ord och gerning visa, att hon vore och förblefve honom välbevågen. Huru