38
densamma funnes ingenting att tadla. Oxenstierna sade: den skall af våra lutherska lärare näppeligen gillas, och Gud gifve, att församlingen för dess skull ej råkar i villervalla! Drottningen inföll: gör ej så hårda beskyllningar mot boken! jag tager mycken del i densamma. Oxenstierna svarade: jag beder i all underdånighet, att eders majestät icke måtte i egen person försvara boken; ty då blifver den sista villan värre än den första. Kristina afbröt: jag försvarar den ej, ty hon försvarar sig sjelf. Per Brahe sökte medla, och Oxenstierna började tala om Sverges stora lycka att hafva blott en trosbekännelse och derföre inga lärotvister och deraf flytande olyckor[1]. Ordvexlingen tog dock åter fart och blef slutligen så allvarsam, att Kristina af harm utbrast i tårar, och rådet åtskildes utan att fatta beslut. Men i anseende till presterskapets ifver nödgades drottningen gifva efter, och Johannes Matthiæ måste aflemna en lugnande förklaring öfver sina ord. Tvisten skulle nu anses nedlaggd; men presterskapet anhöll, att Formula Concordiæ måtte antagas som symbolisk bok för svenska kyrkan; ett förslag, som Johannes Matthiæ sjelf måste skrifva under, men som aldrig erhöll Kristinas stadfästelse.
En annan orsak till oenigheten tyckes sjelfva den ofvannämnde riksdagen hafva varit; ehuru öfver densamma hvilar mycket mörker. Ett rykte säger, att dess sammankallande var föranledt af de mägtiga herrarna, som ville trygga, kanske utvidga sitt inflytande och för sådan ändamål införa åtskilliga förändringar i styrelseformen. Redan valet af landtmarskalk blef partisak. Kristina ville dertill hafva Bengt Skytte, rikskanslerens motståndare både å egna och fadrens vägnar. Det undanböjdes och man valde Axel Thuresson Natt och Dag, också af Oxenstiernornas motparti; hvilken dock af sjukdom blef hindrad. Då föreslogs Jakob Skytte, men denne afsade sig; så att till slutet fick drottningen enligt sin vilja Bengt Skytte till platsen[2]. Om sjelfva förhandlingarna hafva
