allt, det högt och dyrbart är, ja så högt, som någon försäkring kan göras, och ni sjelf henne åstundar, att jag skall hålla eder skadeslös, så att ni icke skall ångra detta handtag. Jag skall också i öfrigt visa min tacksamhet; och finnes i vårt land intet kall så högt, att ni icke kan detsamma vänta, om Gud spar eder lifvet. Det tyckes, som Salvius fullgjort drottningens begäran. Han steg också mer och mer i gunsten. Redan i Jan. 1647 förklarade hon, att Salvius skulle blifva riksråd, hvem som ock lade sig deremot[1]. Då man nämnde, att Salvius af fruktan för ovänner icke ville återvända till Sverge, yttrade hon: så länge jag lefver, skola de dock lemna honom i fred. Jag skall göra honom lika hög som de, och skulle redan hafva upphöjt honom till riksråd; men emedan kansleren nu någon tid varit borta, hade man sagt, att jag af fruktan passat på hans frånvaro[2]. Vid ett annat tillfälle sade hon sig längta efter Salvii hemkomst, skulle då beständigt hafva honom vid sidan, äfven i vagnen för att af en sådan lärare få undervisning om verldens tillstånd. Emellertid ville hon med hvarje post hafva från honom enskilda bref. Rikskansleren kunde visserligen också sätta en sak väl på papperet; Salvii skrifter vore dock än bättre[3], o. s. v. Jemnförelsen tyckes hafva hunnit den gamles öron. Han skref vid samma tid till sonen sålunda. Uti sina bref fortfar din medbroder att efter sitt vanliga sätt öfverflöda med lärdom och framkasta en hop småsaker, likasom han för skoldjeknar läste Plautus och Terentius och ville dervid visa sina kunskaper. Kort härefter eller den 27 Mars 1648 föreslog Kristina i sittande råd, att Axel Lillie och Johan Salvius måtte till rådsherrar upptagas. Enhvar insåg, att Salvius förtjenat denna utmärkelse lika
- ↑ Riksark. Acta Salviana. Tungel till Salvius. Sthm d. 16 Jan. 1647.
- ↑ S. st. d:o d:o 18 Oct. 1647.
- ↑ S. st. d:o d:o d. 13 Dec. 1647, d. 11 Mars 1648
