Sida:Drottning Kristina 1.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

52

ser på dessa egenskaper. Jag hoppas, att ingen blifver deröfver misslynt; och att rikskansleren, som är en ädelsinnad herre, icke låter detta sig något bekomma. Dermed var saken afgjord och Salvius riksråd. Likväl fick han betala den äran drygt nog. Oaktadt Kristinas ofvan anförda löften om betalning, var hon dock vid Salvii död skyldig honom 146,000 riksdaler och lånte sedermera af enkan 50,000, riksdaler, hvilka summor måhända aldrig blefvo betalda.

Missförståndet angående fredsunderhandlingen fortfor. Kristina kom ej ur den förblindelse, hvari fransyska partiet försatt henne, nämligen att rikskansleren motarbetade freden i allmänhet. Då denna var nära att afslutas, skref hon till Salvius: nu få vi godt köp på långa näsor här hemma; och härom kan sägas:

Victrix causa Diis placuit, sed victa Catoni — Sat Sapienti[1]!

Under loppet af 1648 yppade sig också ett annat oenighetsfrö. Enkedrottning Maria Eleonora ville komma tillbaka till Sverge. Ärendet föredrogs i rådet och alla, äfven Axel Oxenstierna, röstade för bifall, och visade sig i allmänhet eftergifvande för enkedrottningens önskningar[2]. Sedan hon anländt till Stockholm, det var i Aug. 1648, gjorde rikskansleren henne sin uppvaktning. Man känner icke de närmare omständigheterna vid detta besök; dock berättas, att en häftig ordvexling förefallit, och att rikskansleren i anledning deraf begärde och fick tillstånd att resa till sina gods.

Hösten samma år och efter återkomsten till Stockholm, fick rikskansleren ett så häftigt anfall af slag, att mången till och med tviflade om vederfåendet. Man bad för hans tillfrisknande både morgon och afton i alla stadens kyrkor[3]. Det finnes dock ej antecknadt, att

  1. Segrarens sak var Olympens behag; den besegrade Catos — I förstån mig väl?
  2. Riksark. Rådsprot. d. 18 Febr., 16 Juni 1647
  3. Skokloster. T. 24. Tungel till P. Brahe d. 10 Dec. 1648