beskickning, och i spetsen för densamma unga grefve Magnus. Uppdraget var att lyckönska till fransyska vapnens framsteg; att tacka för fredsunderhandlingen vid Brömsebro; att uppmana till trofasthet i förbundet och till ökade troppar i Tyskland, att varna för Bäjern o. s. v. Flere bland de uppgifna ärenderna voro tomma ceremonier, och alla hade ganska väl kunnat uträttas af det vanliga sändebudet. Rikskansleren satte sig derföre emot hela företaget såsom öfverflödigt och alltför dyrt. Det hjelpte ej. Kristina dref sin vilja igenom[1]. Man införde till och med det uttryckliga tillägget, att beskickningen skulle ske med prakt såsom den första under drottningens egen regering[2]. Och så skedde äfven. Sällskapet utgjordes å Kristinas vägnar af en hofmarskalk, två kammarherrar, sexton utvalda ädlingar, trettio dylika frivilliga, åtta garder, fyra pager, sex lakejer och fyra trumpetare, allt af drottningens folk. Af egna tjenare hade grefve Magnus dubbelt så många. Dessutom medföljde unga pfaltsgrefven Adolf Johan, dels såsom hörande till sviten, dels för att derute öfva sig i studier och idrotter. Slutligen anmärkte gamla pfaltsgrefven, det man också borde hafva i sällskapet någon, som förstode och vore van att sköta underhandlingar, och han föreslog dertill Strassburg, hvilken förut varit svenskt sändebud i Konstantinopel, och som också blef antagen. Sällskapet utgjordes nu af 200, andra säga 250 personer. Sedan gref Magnus redan tagit afsked, anställde han till drottningens ära en serdeles präktig högtid. Man satt vid bordet i fem hela timmar och derefter uppfördes ett så kalladt värdskap, d. v. s. ett slags skådespel. Sedermera begaf sig sällskapet till vägs. Ett linieskepp och tre fregatter, allt kronans fartyg, voro beordrade och utrustade för att öfverföra den nu tjugutreåriga ambassadören.
Chanut hade i förväg underrättat fransyska hofvet om den unga grefvens stora inflytande, om hans
