64
kurprinsen Fredrik Wilhelm af Brandenburg[1]. Underhandlingarna derom fortsattes också efter konungens död; i synnerhet från Brandenburgs sida. Äfven svenska förmyndareregeringen tyckes hafva gynnat förbindelsen[2]; och när Kristina hade fyllt sina fjorton år, gjordes henne af rådet formligen förslag om detta äktenskap; men hon vägrade. Många säga, att rådet och i synnerhet Axel Oxenstierna sedermera ändrat åsigter och motarbetat kurfursten; ty man fruktade, att äfven han skulle hafva sin andel af brandenburgska slägtens besynnerliga lynne, sådant Maria Eleonora med flere andra det visat; likaså, att han skulle stanna i det mildare Tyskland och behandla Sverge som lydrike och stjufbarn; ytterligare, att han, med vana vid det enväldiga styrelsesättet i Brandenburg, skulle qväfva svenska ständernas frihet; också att han och Kristina, begge med sjelfrådiga sinnelag, skulle icke med hvarandra kunna länge förlikas; — slutligen, att lutherska presterskapet i Sverge skulle med ovilja se på dess tron en furste, uppfödd i kalvinska läran, och lika ogerna en äktenskapsförbindelse mellan tvänne syskonebarn, o. s. v. I verkligheten gaf rådet hvarken jakande eller nekande svar, utan uppsköt saken till Kristinas myndiga år och eget afgörande. När denna tid inträffade, anmälde sig Fredrik Wilhelm om igen, och nu hos drottningen sjelf; men fann snart alla bemödanden fåfänga. Kristina visade redan nu bestämd ovilja för giftermål i allmänhet, och Fredrik Wilhelm förmälde sig med en furstinna af oraniska huset. Så försvann det bästa tillfället att främja Gustaf Adolfs stora Östersjöplan. Om den ifrågavarande förbindelsen gått i fullbordan, hade Sverge egt hela Östersjö-kusten från Blekinge inåt kring Bottniska, Finska och Liffländska vikarna och södra stranden utefter allt till Mecklenburg; med undantag blott af Kurland, Samogitien och westpreussen.
Från Danmark hade drottning Kristina två friare;
