Sida:Drottning Kristina 1.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

66

konung Sigismunds trenne söner, Uladislaus, Johan Kasimir och Kasimir Sigismund; alla med samma syfte, nämligen att vinna Sverge och bilägga tvisten mellan detta land och Polen. Alla mötte dock samma hinder, nämligen en oöfvervinnelig motvilja, så väl hos Kristina som hos svenskarna. Fjerde friaren var hertigen af Kurland, hvilken dock tyckes hafva varit blott lösligen nämnd.

Från Spanien omtalades konung Filip den fjerde sjelf och hans son, don Johan d’Austria; från Portugal, en af prinsarna; från England, konung Karl den andra, och från Ungern furst Ragoczi. För alla blef underhandlingen redan i sin första början afbruten; om den någonsin blef rigtigt börjad.

Ryktena om svenskarna Erik Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie hafva vi redan och skola än vidare omtala.

Pfaltsgrefven Karl Gustaf återstår. Han, mer än någon annan, hade lofvande utsigter. Men berättelsen om så väl hela detta frieri, som angående andra Karl Gustafs förhållanden uppskjuta vi till framställningen af hans egen historia.

Rätta skälet hvarföre Kristina afslog alla dessa anbud var hennes ovilja för giftermål. Tidigt visade sig dessa tänkesätt, och redan 1649 uti ett värdskap valde hon Dianas roll, hvilken krossade kärleksgudens vingar och pilar[1]. Samma tänkesätt bibehöllos, eller till och med ökades, och på en bland de sista skådepenningar, Kristina lät i Rom pregla, framställde hon sig under bilden af fogeln fenix, ensam flygande öfver skyarna, och med omskrift: fri jag föddes, lefde och dör. Detta Kristinas giftermålshat härledde sig visserligen till en del från hennes ovanligt stora egenkärlek, hvilken ensam fyllde hjertat, så att der ej rymdes någon annan eller mägtigare känsla. Förnämsta orsaken var dock hennes stolthet, hennes åstundan att så mycket som möjligt, vara i alla sina företag fri och obunden. Jag vet ej, sade

  1. Falk. Fol. 2. Campenhusens dagbok.