68
Emedan adelsmannen egde vid utskrifningar rättighet, att till knekt föreslå hvilken bland sina underhafvande, han ville, valde han ofta dertill de skattebönder, som icke velat sälja sin bördsrätt. På detta sätt var hela denna klass af allmoge nära att förvandlas till frälsebönder utan eganderätt till den jord, de odlade. Sådant väckte grundad farhåga, att hela det fria bondeståndet skulle i framtiden försvinna; häldst drottningen efter sitt anträde till regeringen med gränslös frikostighet eller mishushållng sålde och bortgaf kronogods och räntor af skattehemman, så att hon redan 1649 klagade, att föga deraf återstode. Dessutom yrkade mången frälseman, att bönderna på de skattehemman, hvars räntor han inköpt, icke borde deltaga i riksmötena, ej heller bidraga till underhållet af riksdagsmän för bondeståndet. Härigenom blef denna börda för de få återstående sjelfegarne så tung, att, om så fortgått, skulle dessa sednare snart frivilligt afstå från en så dyrköpt andel i styrelsen[1].
Borgrarna å sin sida klagade, att adeln genom landsköp och genom fria handtverkare skadade städernas handel och näring; att den ej ville underkasta sig de vanliga tull-lagarna, samt att många bland dess medlemmar, ehuru förmögna, sent eller aldrig betalde sina köpmansräkningar; ty genom privilegierade domstolar och rättegångssätt kunde de, som ville, lätt eller åtminstone länge undandraga sig.
Presterna klagade, att adeln af högmod sällan deltog i allmänna gudstjensten; utan höll hemma hvar för sig egna husprester, hvilka med dålig lön och trång befordran för det mesta voro och förblefvo okunniga män, nära nog adelns tjenare och landtbönder, hvilka naturligtvis hade hvarken mod eller magt att bestraffa folkets, än mindre sina herrars synder. Dessutom klagades, att frälseståndet ville hvarken åt prest, kyrka eller fattiga betala tionde från de nyligen inköpta krono- och skattegodsen; samt att adelsmännerna sökte åt sig ensamt
- ↑ Rådsprot. den 2 Mars 1649.
