70
Partiet fann dock häftigt motstånd, i synnerhet bland presterna. I de nu ordnade läroverken hade dessa fått en bildning, jemnlik och ofta öfverträffande adelns, hvarföre undergivenheten, såsom äfven i detta hänseende onaturlig, blef än mer motbjudande. De hade dessutom, genom erhållen närmare bekantskap med de gamla grekiska och romerska fristaterna fattat tycke för dessas folkvälden och började på Sverge och på dess adel öfverflytta de förebråelser, som hos forntidens häfdatecknare läsas mot Greklands optimater och Roms patricier. Med kännedom om sitt anseende bland folket såsom dess själasörjare och likaså om dess bifall vid ifrågavarande åtgerder, trädde presterna modigt i spetsen för partiet mot adeln, och så uppstodo de häftiga tvister, vi snart skola utförligare framställa.
Oenigheten mellan hög- och låg-adeln blef andra gäsningsämnet. Större delen af gamla adeln ledde sina anor från trettonde och fjortonde århundradet, samt hade uppkommit i och med samhällets egen utveckling. Den var på sätt och vis sjelfskapad, och innehade så betydliga arfvegods, att den föga behöfde ämbeten och hofgunst. Detta var den gamla jordadeln. I motats dertill uppkommo i sednare tider en mängd ridderliga slägter, hvilka grundade sitt adelskap endast på konungabref, och hvilka vanligtvis saknade egen förmögenhet. Detta var, hvad man kallade pappers- eller pergamentsadeln. I följe af sin ställning var denna sistnämnda samhällsklass för det mesta beroende af och tjenare åt hofvet och dess öfvervägande magt; då deremot gamla högadeln i allmänhet vidblef sina republikanska åsigter. Ömsesidigt herrskade mycken ovilja mellan dessa båda klasser; hos högadeln andryghet och förakt, hos nykomlingarna afund och bitterhet. Många bland dessa sednare sökte genom lysande lefnadssätt hålla sig lika med de förnämsta ätterna; men slutade vanligen med att störta sig i fattigdom, och således än mer aflägsna det åsyftade målet.
Oenigheten mellan Kristina och högadeln var tredje och ej minsta orsaken till missnöjet. I drottning
