4
syntes det hårdt, ja omenskligt att rycka enda barnet från modern, den djupt sörjande, hvilken nu hade förlorat allt, utom just detta barn. Ett sådant förfarande skulle gifva anledning till många misstydningar och förebråelser. Man beslöt ändtligen att åtminstone till någon tid låta Maria Eleonora på försök behålla den unga drottningen i sin vård. Rikskansleren sjelf tillstyrkte denna åtgerd[1].
Den utaf Gustaf Adolf i förväg utsedde läraren, Johannes Matthiæ, tillträdde nu sin befattning. Äfven här visade sig konungens ovanliga förmåga att välja passande personer. Johannes Matthiæ var en lärd, rättsinnig och föståndig man, tillika en ovanligt skicklig lärare. Kristina sjelf visade lika ovanlig lust att lära. Den ensamma och dystra lefnaden hos modren gjorde att läsetimmarna föreföllo som de gladaste stunder och derföre småningom ökades ända till 12 hvarje dag. Lika ovanliga voro Kristinas fattningsgåfva och framsteg. Redan vid 10 år skref hon någorlunda felfritt svenska, tyska och latinska bref; ty hon erhöll undervisning äfven i sistnämnde språk, hvilket den tiden var oumbärligt både för statskonst, vetenskap och allmän bildning. Till läsekamrater hade hon pfaltsgrefven Johan Kasimirs andra och tredje döttrar, Maria Eufrosina och Katrina Eleonora. Den sistnämnda, årsbarn med Kristina, tycktes i synnerhet hafva varit hennes fostersyster. Högsta ledningen af deras undervisning hade konungen anförtrott åt rikskansleren. Under dennes vistande i Tyskland har dock Johan Skytte anställt förhör med den unga drottningen.
För öfrigt märktes redan nu en för ett barn, än mer för en flicka ganska sällsynt grad af beslutsamhet och mod, nästan karlaktighet. Med dockor ville hon aldrig leka. Narrar och dvergar, hvaraf många underhöllos i enkedrottningens hof, kunde hon alldeles icke tåla; men fästade deremot tidigt sin uppmärksamhet vid allvarligare
- ↑ Riksark. Ax. Oxenstierna till rådet. Svar på några rådets förfrågningar d. 13 Febr. 1633.
