78
delen afskedadt; hvarigenom man kunde vänta befrielse från ytterligare krigsskatter. Riket hade också uti fredsslutet fått sig tilldömda fem millioner riksdaler, hvarmed många och stora utgifter kunde betäckas. Riket hade äfven vunnit flere bördiga landskap, hvarigenom inkomsterna blifvit betydligen ökade. Riket hade också för första gången under en tidrymd af nittio år fred på alla sidor, hvarigenom många af de förra utgifterna borde kunna insparas. Af dessa anledningar hade ständerna hoppats, ja med säkerhet väntat en behöflig nedsättning i utskylderna; och det så mycket mer, som flere bland ifrågavarande skatter blifvit endast för krigets skull af regeringen begärda och af ständerna beviljade; det sednare uttryckligen emot löfte att vid blifvande fred från desamma förskonas. Och nu, i trots af dessa löften, dessa nya inkomstkällor, dessa genom freden minskade utgifter, klagade dock regeringen öfver bristande tillgångar och begärde alla skatternas fortfarande. Hvart hade de fem millionerna, hvart hade inkomsten af de nyvunna landskapen tagit vägen? Hvad hade Sverges innevånare genom det så kallade ärorika kriget vunnit, om de efter dess afslutande skulle draga skattebördor, vida tyngre än före dess början? Så frågade, så klagade man öfverallt. Verkliga orsakerna till bristen voro tvänne; först kronogodsens afyttrande, börjadt af förra styrelser allt sedan Erik den fjortondes tid, och med ohejdad och ökad fart fortsatt af drottningen sjelf. Det andra och kanske hufvudsakligaste var Kristinas utomordentliga slöseri och förvända hushållning, så i detta som andra hänseenden. I hvad mån, man insåg eller ville erkänna dessa sanningar, kan läsaren finna af nedanstående berättelse.
De tre ofrälsestånden, de kallade sig sjelfva de dragande, d. v. s. skattdragande stånden, voro af förut uppräknade skäl ganska fiendtligt sinnade mot adeln. Detta deras tänkesätt bearbetades och begagnades af drottningen, och det lyckades henne omigen att vända alla klagomålen uteslutande mot nämnde samhällsklass. Det var
