i ofrälsemännens fordringar; och att denna känsla förlamade motsåndet. Härtill kom, att ridderskapet var söndradt i flere sins emellan oeniga delar; högadeln under Axel Oxenstierna, hofpartiet under grefve Magnus, lågadeln under Bengt Skytte; hvarföre ingenting kunde med enhet och kraft genomdrifvas. Förslagen till konungamagtens inskränkning kommo således aldrig i dagen. Adeln vågade icke ens anföra drottningens misshushållning, såsom bidragande orsak till landets utblottade tillstånd. Tvärtom af fruktan för den storm, som från ofrälseståndens sida hotade, sökte man skydd bakom drottningens tron, och tillerkände henne för sådant ändamål större magt, än de stolta herrarna förut velat underkasta sig. Det var förnämligast fruktan att förlora kronogodsen, som härtill tvingade dem. Axel Oxenstierna insåg förhållandet mer än väl. När mot slutet af riksdagen missnöjet mot drottningen började blifva mera högljudt, äfven bland ofrälsemännen, anmärkte han i sittande råd, att, om ej godsen vore, kunde det väl hända, att adeln förenade sig med de öfriga stånden mot konungamagten[1].
I afseende på drottningen anmärkte man, att hon i början af riksdagen bevistade gudstjensten i storkyrkan, och sedermera gick med sitt hof derstädes till nattvarden. Eljest hade hon redan vid denna tid begynt att låta predika för sig på matsalen och att i allmänhet visa mycken kallsinnighet i religionssaker.
Riksdagsgöromålen började med adelns och böndernas bemödande att hvar för sig vinna medhåll af presterskapet. Den striden blef snart och till allmogens fördel afgjord. Bedan efter några dagar framställde presterskapet till adeln den frågan: om drottningen skulle krönas till tullar och acciser eller till kronans egendom och gods? Adeln svarade med en ny fråga, nämligen om detta presternas spörsmål kommit från dem sjelfva eller från bönderna?
- ↑ Rådsprot. d. 2 Nov. 1650